Sverige idag

Nyhetssida för ansvarsfulla svenskar.

Julia Caesar: Jag tänker ofta på Winston

Posted by sverigeidag på februari 5, 2012

Han dog 1965, just när Europa hade återhämtat sig efter andra världskriget och stod berett att kasta sig in i nya galenskaper. Jag saknar honom. Jag sörjer att han är död. Vi hade behövt honom nu. Vi hade verkligen behövt honom nu.

Jag sitter på ett hotellrum någonstans i Europa och ser “The Gathering Storm” (2002) en film om Winston Churchill under åren närmast krigsutbrottet 1939, medan stormen passande nog rasar utanför. Och jag känner igen alltihop. Förnekandet av realiteter. Lögnerna. Ränksmidandet. Kampen för att få människor att se det uppenbara. Mobbandet av den som vågar säga sanningen.

Redan i tjugoårsåldern blir Winston Churchill medveten om vad islam innebär. I sin bok “The River War” (1899) skriver han:

”Religionen förlamar den sociala utvecklingen för dem som följer den. Ingen starkare bakåtsträvande kraft finns i världen.”

Om någon enskild person ska hedras för att ha räddat den kristna europeiska civilisationen från katastrof är det Winston Churchill (1874-1965)

”Utan Churchill hade Storbritannien troligen slutit separatfred med Tyskland. Hitler hade då sluppit tvåfrontskriget och kunnat inleda sitt angrepp på Sovjetunionen tidigare, vilket sannolikt lett till att både Leningrad och Moskva hade erövrats. (…) Hitlerriket hade sedan haft fritt fram att ockupera, eller på annat sätt totalt dominera, återstående självständiga stater i Europa, till exempel Schweiz och Sverige. (…) Europa hade förvandlats till en tysk fästning och ett nazistiskt slavläger, byggt på terror, folkmord och rasistisk galenskap. Kanske hade det väldet varat i årtionden. Vi i Sverige hade troligen vuxit upp i ett tyskt protektorat, det vill säga de av oss som inte genast (av skilda skäl) hade mördats” skriver Per Ahlmark  i ”Vänstern och tyranniet” (1994).

Ge mig en icke genuscertifierad buffel!

Jag tänker ofta på Winston. Vad är det som ger vissa människor det där modet och okuvligheten som andra lider skriande brist på? Ibland vill jag uppväcka människor ifrån de döda. Inte bara mina närmaste och käraste utan också en sån som Winston Churchill. Inte så att jag missunnar honom att vila i sin grav efter ett 90- årigt liv, fyllt av mer arbete än de flesta orkar prestera under en livstid. Jag bara saknar en äkta tjurgubbe som vet att knyta näven i tid och kalla en spade för en spade. Jag står inte ut med dagens kastrerade politiska marionetter som knappt hinner utropas till partiledare förrän de kram- och applådknipande känner sig föranlåtna att bedyra: ”Partikamrater – jag är en övertygad feminist. Punkt slut.”

Så komaartat förutsägbart. Ge mig en icke genuscertifierad buffel som står för att han är karl och inte prompt måste jamsa med i att ”könet är en social konstruktion” och andra vansinnigheter så fort han öppnar munnen.

”Det kommer att bli min sak att rädda det brittiska imperiet”

Winston skulle aldrig säga att könet är en social konstruktion. Jag skulle vilja sitta och dricka afternoon tea på Ritz i Londonmed honom och i rökdimmorna från hans cigarrer höra hur han ser på sitt liv. Jag skulle be honom berätta varifrån han fick sitt mod och sin envishet. Kanske skulle han tala om den där gången när han var en liten pojke som i enlighet med den brittiska överklassens känslokalla traditioner hade skickats till internatskola. Internatet heter St. George’s School i Ascot, det är ovanligt brutalt, och han längtar förtvivlat hem till sin mamma. Det är då han får en vision:

”Storbritannien kommer en gång i framtiden att hamna i stor fara, och det kommer att bli min sak att rädda London och det brittiska imperiet.”

Sedan den gången vet han vilken hans mission är. Och han faller aldrig i tvivelsmål om att han är En Mycket Speciell Person. Redan 1934 ser han det andra europeiska politiker inte vill se; att Adolf Hitlers Nazityskland hotar att ödelägga hela Europa. Han har högt uppsatta källor som läcker hemliga uppgifter till honom om rustningen av det tyska flygvapnet. Men varken regeringen eller parlamentet vill lyssna på honom.

Han kallas ”krigshetsare”

Vid den här tiden är Storbritannien liksom hela Västvärlden inne i en djup depression efter den stora börskraschen på Wall Street i New York fem år tidigare. ”Aldrig mer krig” är parollen. När Winston Churchill varnar för att Hitler rustar för angreppskrig kallas han ”krigshetsare”. Premiärminister Stanley Baldwin (1867-1947)  och senare Neville Chamberlain(1869-1940) är rädda för att Churchills tal och artiklar ska skada handeln med Tyskland. Den brittiska regeringen tillämpar, precis som Sverige under andra världskriget, en eftergiftspolitik gentemot Nazityskland. Med undfallenhet tror man sig kunna blidka Hitler. Churchill ryter:

”Den som praktiserar eftergiftspolitik är en som matar krokodilen i hopp om att den ska äta honom sist av alla.”

Historiens värsta dom: för sent!

Sextio år gammal ses Winston Churchill som en förbrukad politiker. Han är ute ur leken, han häcklas för sin ålder – ”herr Churchill som vandrar i skymningslandet”. Detta är hans ”wilderness years”, de värsta åren i hans liv:

”Det är slut med mig. Jag är en vålnad som bevittnar sitt eget fall.”

Han, rikemanssonen från överklassen, är en av alla dem som är drabbade av börskraschen och nära personlig konkurs. Hans hustru Clementine är till och med tvungen att dra in fruktkakan från Fortnum´s till eftermiddagsteet. Från en undanskymd plats som ”backbencher”  i underhuset försöker han få gehör för sin oro för att Nazityskland rustar till krig:

”England förloras i en pacifistisk dröm. Agerar vi inte nu kommer historiens värsta dom att falla över oss: för sent.”

De tror att man kan blidka islamisterna

Kommer historiens värsta dom att falla över oss i vår tid: för sent? Det är sextiosju år sedan Europa räddades från att bli ett stort Nazityskland. I dag hotas Västvärlden av en annan totalitär makt med anspråk på världsherravälde: islam. Vi står inför det största hotet mot europeisk civilisation sedan nazismens och kommunismens fall – och makthavarna blundar inför faran och tror att de kan mata krokodilen. Även i dag tystas varningsropen och förföljs budbärarna. Med pådraget propagandamaskineri på alla nivåer indoktrineras Europas befolkning att tro att islam är ”fredens och kärlekens religion” – när hela dess historia tvärtom visar att islam är våldets och hatets blodiga ideologi.

De europeiska regeringarna bedriver eftergiftspolitik, lika fruktlös mot islam som gentemot nazisterna. De lever i villfarelsen att man kan blidka islamisterna och få dem på bättre tankar. Politikerna kastar sig inte bara baklänges, fläker ut sig, ler inbjudande och blottar strupen – de välkomnar angriparen till våra länder, tvingar sina befolkningar att försörja honom, bygger hans moskéer, betalar hans knivar och sprängmedel och ger VDN-märkta råd om hur han ska använda dem.

För det är ju så svårt för oss att förstå att någon vill vår död när vi inte har gjort honom något. När vi är snälla och generösa väntar vi oss snällhet tillbaka. Det är så förtvivlat svårt att inse att vi i islam möter en ideologi och ett sätt att tänka som är väsensskilt från allt vad vi hittills har upplevt. Som att islam ser alla icke-muslimer som ”otrogna” och enligt koranen ålägger muslimerna att döda oss – ordet ”otrogna” förekommer 347 gånger i koranen. Eller att kvinnor i islam är andrahandsvarelser utan rättigheter. Eller att det för muslimer är tillåtet att ljuga (taqiyya) eller utelämna uppgifter (kitman) om det gagnar dem själva eller islam.

Läs resten av texten här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: