Sverige idag

Nyhetssida för ansvarsfulla svenskar.

Julia Caesar: Ekon från forntiden

Posted by sverigeidag på januari 22, 2012

En kurdisk bonde bestämmer sig för att resa till Sverige och söka asyl. Ett långväga rykte har nått honom ända till den turkiska hembyn att han i Sverige kan få ett mycket bättre liv än i Kurdistan. Han har klätt sig fin i kavaj för den långa resan från byn Tapkiran till Uppsala, dit släktingar redan har invandrat. De hjälper honom att söka asyl på polisstationen på Smedsbyvägen. Det är dit kurderna brukar gå för att söka asyl. Hans berättelse är den vanliga. Om turkarnas förtryck av kurderna. Hur svårt det är för en kurd att leva ett anständigt liv. Hans namn är Rahmi Sahindal. Året är 1981, och han är 35 år gammal. Hemma i Tapkiran har han en stor familj; fru, fyra döttrar och en son. Tanken är att de ska komma efter till Uppsala när han har fått uppehållstillstånd.

Hela första året i Sverige försöker han lära sig svenska. Men det är bara enstaka ord och meningar som fastnar, inte hela språket. Rahmi Sahindal är analfabet, han kan inte ens läsa och skriva på sitt eget språk. Trots det lyckas han få ett arbete. I början av 1980-talet är det fortfarande möjligt för analfabeter att få enklare jobb. Hans syster ordnar ett arbete åt honom på Salabacketvätten. Där sorterar han smutstvätt. Arbetsledarna upptäcker så småningom hans läs- och skrivsvårigheter. Om någon leverans ska märkas med kundens namn syns det direkt när det är han som har skrivit. Det är felstavat och dålig svenska. Bland arbetskamraterna sägs att han kan sitta i lunchrummet och hålla tidningen upp och ner och att han vänder på den först när han ser en bild. Arbetskamraterna skojar med honom. Någon säger:

”Du borde ha blivit kvar vid plogen.”

Ändå får han ett slags respekt på sin arbetsplats. Han jobbar hårt och håller tiderna, är lojal och sällan sjuk. Han har den sämsta arbetsuppgiften på tvätteriet. Smutstvätten från vårdhemmen kan ibland stinka så mycket att sorterarna måste bära ansiktsmask. Men Rahmi Sahindal klagar aldrig.

Han blir aldrig delaktig i sitt nya land

Trots att han har ett arbete kommer han aldrig in i det svenska samhället. Han blir aldrig delaktig i det land han har invandrat till. Han förstår inte språket, hans analfabetism stänger honom ute och gör det nya landet obegripligt. Hans värld är fortfarande Kurdistan. Sitt sociala umgänge har han i den kurdiska kolonin i Uppsala, där han har stora delar av sin släkt. Han brukar dricka te och spela kort och bräde på kurdiska kulturföreningen. Inom sig fortsätter han att leva kvar i det land han har lämnat. Han klamrar sig fast vid de värderingar han bär med sig därifrån som om de vore en livboj i ett hotfullt hav. Den kurdiska gruppen fungerar som en förstärkare – inom gruppen bekräftar man varandras traditionella identitet och värderingar så att de blir ännu mer kurdiska än de var i det gamla hemlandet.

I Kurdistan har han haft en självklar roll som patriark och familjens överhuvud. Den som alla ser upp till och lyder. I Sverige betyder den rollen ingenting. Det är som om han är avklädd allting som tidigare har gett honom självkänsla och värde. Han bär på en ständig förödmjukelse över allt han har berövats. På olika sätt försöker han kompensera sig. Rahmi Sahindal vill bli rik, han vill imponera.

Trots sin analfabetism lyckas han framgångsrikt spekulera i aktier. Under 1990-talet har han stadigt växande inkomster av kapital. Det bästa året är 1999. Då tjänar han mer än dubbelt så mycket pengar på aktieaffärer som på att sortera smutstvätt på Salabacketvätten. Han drömmer om att ta körkort och köpa en riktigt fin bil som han i triumf ska köra hem till Tapkiran med. Hela byn ska få se hur väl han har lyckats i Sverige.

I en Saab Turbo ska han komma hem till byn

I flera år försöker han ta körkort för att förverkliga sin dröm: att köpa en Saab Turbo. Arbetskamraterna börjar kalla honom Turbo och sätter upp en bild av en Saab Turbo på jobbet. Han tar otaliga körlektioner. För att bättre förstå vad körläraren säger tar han en av döttrarna med sig som tolk. Det verkar inte spela någon roll vad körlektionerna kostar, han är som besatt av drömmen om ett körkort. Men han kan inte tillgodogöra sig teorilektionerna, och han har ingen blick för trafiken. Det blir inget körkort. Till slut ger han upp och köper en moped.

Hela hans världsbild vacklar under trycket från det nya landet. Familjen och traditionerna betyder allt för honom. Det är hembyns normer som är hans moraliska kompass. Om han inte lyckas hålla ihop familjen och få den att leva efter gruppens – släktens, kurdernas – normer, vad har han kvar då? När hans syster skiljer sig – hon som ordnade jobb åt honom på tvätteriet – slutar han hälsa på henne och prata med henne. I hans ögon har hon dragit skam och vanära över honom och hela släkten.

Läs resten av texten här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: