Sverige idag

Nyhetssida för ansvarsfulla svenskar.

Jan Milld: Okratur

Posted by sverigeidag på januari 2, 2012

Demokrati eller meritokrati?
Demokrati eller diktatur?
Upplyst despoti?

Jag kan förstå dem som känner en desperation och förtvivlan över sakernas tillstånd. Detta ostyre från våra företrädare inom politik och förvaltning, i kombination med så många väljares framhärdande i att rösta på 7-klövern. Man sätter sig inte in i de politiska frågorna, engagera sig inte, har inte en egen mening.

Eller så har man just detta, en bestämd åsikt – utan att vara insatt i frågan. Jag tänker på alla svenskar som godtog bombandet av Libyen och nu vill se ”hårdare sanktioner” mot Iran.

ÄR DEMOKRATI MÖJLIG?

Jag hade förmånen att växa upp i ett Sverige, där så föreföll vara fallet. Som aktiv inom arbetarrörelsen kunde jag iofs irritera mig över toppstyrning och löftessvek, men där fanns ändå många medborgare engagerade och ledningen kunde inte helt strunta i att ”lyssna på rörelsen”.

Idag går vi omkring i ruinerna av ett havererat demokratiprojekt.  Hur resa sig ur dessa ruiner?

Var det fel tänkt från början, att vanliga medborgare ska kunna bli så intresserade och politiskt insatta, att de kan utöva ett inflytande, i en vettig riktning?

Vad jag och andra demokratiförespråkare hela tiden fallit tillbaka på, är ju att alternativen är värre. Demokrati är bara det näst bästa systemet – det bästa existerar inte.

Låter vi någon enskild individ eller mindre grupp av individer styra, så kan vi naturligtvis ha tur, åtminstone för en period. Men börjar det gå åt fel håll, då sitter vi s.a.s. där, med skägget i brevlådan. Och kan inget göra åt saken. En upplyst despoti kan man önska sig, men den historiska erfarenheten säger att makt ofta korrumperar.

Kunskap och intelligens är förvisso önskvärd hos dem som ska styra oss, men det räcker inte. Snart nog riskerar egenintressen och girighet att slå igenom, på bekostnad av folkets intressen.

Oavsett vem/vilka som får besätta maktpositioner måste systemet ha kontrollmekanismer och motvikter.  Så att det finns spärrar mot maktmissbruk, så att makthavare kan hållas ansvariga för sin politik. Medborgarna måste ha en möjlighet att utkräva ansvar för vanstyre.

Med andra ord: må vara att vanliga väljare inte kan vara experter, de som väljs till uppdrag måste utgöra en elit.  Även detta förutsätter dock ett minimum av engagemang från väljarnas sida. Dels så att man från början röstar fram vettiga företrädare, dels så att man märker när det gått fel – och då reagerar!

Just där är vi idag.
Det har gått väldigt fel med Sverige.
Ändå är det få svenskar som reagerar politiskt.

Vi har – var och en på sin kant – ett antal ”nollvisionärer”.

• Det nystartade enfrågepartiet ”Naturdemokraterna” vill se en nollvision beträffande varg i Sverige.
• Invandringskritiker vill se en nollvision beträffande invandringen till Sverige, i varje fall från MENA-länder.
• Många brandmän vill antagligen se en nollvision  beträffande kvinnor som brandmän, många poliser en nollvision beträffande kvinnor som polischefer.
• Och många kvinnor vill säkert se en nollvision beträffande tokfeminister.
• Själv skulle jag framförallt vilja se en nollvision för onödiga skatteutgifter och höga skatter på arbete.

O.s.v.

Var och en på sin kant.
Splittrade, utan att komma framåt.

Låt mig avslutningsvis citera en del vad Lena Andersson idag skrev i DN på temat demokrati och diktatur. Helt lysande formulerat!

Läs fortsättningen här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: