Sverige idag

Nyhetssida för ansvarsfulla svenskar.

Mats Dagerlind: Begreppsförvirring på DN

Posted by sverigeidag på december 12, 2011

Dagens Nyheter kör just nu en artikelserie med temat “Extremhögerns nya ansikte” där man tar ny ansats med det gamla retoriska skamgreppet att måla hakkors på var och en som kritiserar svensk massinvandring, islamsk teokratisk ideologi och medie- och politikeretablissemangets osunda hegemoni och kartellbildning i dessa frågor. Trots att jag bara skäligen lekmannamässigt fuskar lite till vardags i dessa kritiska discipliner har DN smickrande nog valt att citera mig i inte mindre än två av artiklarna.

Den av artiklarna där jag förekommer flitigast rubriksattes rentav med ett – något rumphugget – citat från mig. Denna har emellertid Avpixlatredaktionen i samråd med mig tidigare utförligt kommenterat så jag ser jag inga skäl att beröra den ytterligare. Jag tänkte i stället ägna mig lite åt en artikel där DN-journalisten Björn Wiman under rubriken “Gårdagens kulturbolsjeviker har blivit dagens kulturmarxister” blandar ihop begreppen rejält och som pricken över i klumpar ihop mig med nazi-islamisten Ahmed Rami. I en andra artikel kommer jag också att säga några ord om en till ämnesvalet snarlik DN-ledare signerad Erik Helmerson (där dock mitt namn inte nämns överhuvudtaget).

Låt oss alltså börja med Wimans artikel. Han inleder dramaturgiskt med att skapa en olycksbådande stämning genom att nämna Lisa Ohlins film “Simon och ekarna” baserad på Marianne Fredrikssons roman med samma namn. Den utspelar sig i Sverige under andra världskriget och beskriver bland mycket annat de antisemtiska strömningar som fanns också i vårt land vid den här tiden. Med tanke på att Wiman inte skrivit en film- eller bokrecension utan en debattartikel och använder “Simon och ekarna” som något slags historisk referens borde han kanske för ordningens skull ha nämnt något om att det rör sig om en spelfilm och en fiktionsroman. Detta är för övrigt inte heller det enda fiktionsverk Wiman åberopar.

Nåja, ett faktaverk får ändå plats i denna litteraturförteckning som mest framstår som ett CV i bokbildning och ett alibi för att få publicera sig på kultur- i stället för debattsidan. Vi får nämligen inget veta utöver titlarna på böckerna och att Wiman är bekant med dem. Så småningom hittar Wiman dock ett dokument där vi också bjuds på lite av innehållet. Det är en nazistisk pamflett med titeln “Vem är vem i folkfronten?” från 1943. Ur detta verk citerar Wiman omdömen om ett antal vid denna tidpunkt betydande svenska kulturpersonligheters och samhällsdebattörers nationalkänsla eller brist därpå. Vid sidan av ord som “neger”, “jude” och “tattare” dyker här också det i Wimans artikel centrala begreppet “kulturbolsjevistisk” upp i en karaktärsbeskrivning av Gunnar Ekelöfs diktargärning.

Syftet med högläsningen är förstås att avskräcka. Samtidigt är det en smula märkligt att Wiman inte har saftigare köttben att kasta till läsaren. Boken gavs trots allt ut på ett uttalat nazistiskt förlag, och betydligt mer uppseendeväckande utsagor ifråga om ultranationalism, rashygien och antisemitism hade Wiman kunnat hitta utan att ens behöva leta sig utanför dåtiden politiska mittfåra och de fortfarande idag etablerade politiska partierna.

Jag rekommenderar den läsintresserade Wiman att tillbringa en stund med skriftenNazismen alliansen och socialdemokraterna. I detta dokument har han en guldgruva av citat till nästa gång andan faller på att skriva om svenskt 1940-tal och tidens “antisemitiska bakgrundsbrus”. Men det är måhända vare sig politiskt korrekt eller i linje med Wimans marginaliseringssagenda att citera socialdemokratiska, centerpartistiska, folkpartistiska, moderata och kristdemokratiska antisemiter och rashygienister.

Några saker behöver redas ut i den underförstådda argumentation Wiman driver där han vill göra “kulturbolsjevism” och “kulturmarxism” till synonyma begrepp. När Ekelöfs dikter beskylls för att vara kulturbolsjevistiska så är detta främst ett estetiskt betyg utifrån ett konservativt litteratur- och konstideal. Det är i sak inte mer nazistiskt än när Axess chefredaktör Johan Lundberg för ett par år sedan i kölvattnet av Konstfack-skandalen kring Anna Odell gick ut i en artikel och uppmanade Konstfack att återgå till att lära eleverna rita i stället för att fejka psykoser. Wiman har som så många andra svårt att skilja mellan vad som sägs och vem som säger det.

Läs hela Dagerlinds artikel här!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: