Sverige idag

Nyhetssida för ansvarsfulla svenskar.

Ris och ros till Sverigedemokraterna

Posted by sverigeidag på november 26, 2011

Sverigedemokraterna antog idag det principprogram som partiledningen presenterade inför landsdagarna. Trots att programmet innehåller många märkliga formuleringar och oklarheter så antogs programmet av landsdagarna med 128 röster, 25 personer röstade emot och 7 personer lade ner sina röster.

Proceduren kring hela presentationen av programmet var väldigt märklig. Mötet ville att programmet skulle antas eller förkastas i sin helhet. Några debatter om innehållet i programmet förekom inte och inte en enda av de 128 personer som röstade för att programmet skulle antas hade en enda invändning mot någonting i programmet. Det är mer än förvånande eftersom det ändå framförts en hel del kritik mot innehållet. Det som man kan fundera över är om alla de 128 personer som röstade ja till programmet känner till vem Benjamin Disraeli är, vad han ville och vad han stod för. Skulle man ställa dessa ja-sägare mot väggen så skulle det snart visa sig att de knappt vet vem han var, ännu mindre vilka hans politiska ambitioner var.

De 128 ja-sägarna röstade för att adopterade barn ska anses vara infödda svenskar. Det är en märklig formulering som tillsammans med många andra formuleringar borde ha gjort att mötet skickade programmet på återremiss, men så skedde inte trots bristerna. De förtroendevaldas brist på förmåga att hitta enkla fel i programmet stod väldigt klar.

Det är aldrig bra med okritiska ja-sägare, det är sådana som följer en partiledning oavsett vad det hittar på. Det är ja-sägarna som hjälpte till att driva KD från värdekonservatism till det politiska vakuum partiet befinner sig i dag. De litade på att partiledningen gjorde rätt när de övergav sina kärnfrågor för att bli mer ”rumsrena”. Likaså var det ja-sägarna som stödde liberaliseringsprocessen inom M med förhoppningen om att partiet skulle växa och bli större. Dessa två partiers liberaliseringsprocesser var politisk prostitution. Man övergav sin ideologiska grund och anpassade den till det liberala mediesamhälle som kontrollerar opinionerna istället för att slåss för idéerna. Man ville bli ”godkänd” av Bonnierpressen, liberala tankesmedjor och andra viktiga makthavare. I moderaternas fall var det också en anpassning till finansinternationalism, antinationalism och överstatlighet. Idag är moderaterna ett stort parti, men de har övergivit precis allt som har med konservatism att göra och är ett maktliberalt parti som svikit hela den äldre väljarbasen. Det var ja-sägarna som beredde vägen för Reinfeldt genom att acceptera varje litet steg åt det liberala hållet och nu har moderaterna gått så långt att ett återtåg till sund konservatism är helt omöjligt att genomföra utan partisplittring.

Svenska politiker har ett större behov än politiker i andra länder att ställa in sig hos makten. De tror ofta att det är den egna politiken det är fel på när felet i regel står att finna på annat håll. Därför ser vi parti efter parti svansa för medierna och även ändra sitt politiska innehåll för att tillfredsställa deras krav. Det för tankarna till Stockholmsyndromet eller till bevis för tredje statsmaktens dominans över samhället.

SD är inne i en process som driver partiet mot liberalism. Antagandet av principprogrammet, trots alla sina brister, visar att SD tar ett steg åt fel håll. Partiet är alldeles för toppstyrt och många medlemmar är näst intill kuvade till underkastelse vilken sannerligen inte är bra, varken för SD eller för vårt land.

Ingen debatt eller analys av principprogrammet

Det är oanständigt att säga ja till ett så omfattande principprogram utan att ha en enda invändning och utan att framföra den. Det var med glädje det konstaterades att så många som 25 personer röstade emot att programmet skulle antas. Det låter inte mycket att ca 20 % av de närvarande sade nej, men med SD-mått är det en hög siffra som skvallrar om ett större missnöje än vad partiledningen tror.  Alla väljare är inte dumma och när vägen bort från kärnfrågorna nu har inletts så kommer medlemsbasen efterhand delvis att bytas ut. Den tidigare partiledaren Mikael Jansson (och flera andra modiga förtroendevalda personer inom SD) hade ett antal kloka invändningar mot innehållet i principprogrammet. Den mera liberala ton som nu finns i partiet kommer att locka människor som är mer liberala än genomsnittet av de medlemmar som anslöt sig för fem år sedan eller tidigare. SD:s valberedning gav också bevis för liberaliseringstrenden i partiet genom att nominera Therese Borg och Carina Herrstedt till partistyrelsen.  De blev invalda på mötet och sitter nu i partistyrelsen.

Jimmie Åkesson själv tillhör den ultraliberala falangen i partiet. Hans popularitet beror främst på två faktorer. 1. Han är partiledare och partiledaren ska man alltid ge stöd till, även om han har brister. Samma fenomen finns i de andra partierna där mediokra politiker som Fredrik Reinfeldt får ”fullt förtroende” av sitt parti och där obegåvade partiledare som Mona Sahlin fick samlat stöd från det stora Socialdemokratiska partiet. 2. Det är partiledaren som syns och hörs, det är han eller hon som representerar partiet och avgör vilka som lockas eller skräms från att rösta. De politiska sakfrågorna är också avgörande för antalet röster, men även en usel partiledare kan få många röster om väljarna anser att det politiska budskapet är viktigare än partiledaren. När det går bra för ett parti så är det partiledaren som får äran för det, även om framgången beror på innehållet i politiken mer än på partiledarens kvaliteter. Det ska inte missförstås på något sätt, Jimmie Åkesson har många goda kvaliteter, men också flera brister.

Sverigedemokraternas möte sköttes väldigt professionellt

Sverigedemokraterna är ett av de minst framgångsrika invandringskritiska partierna i Europa och det finns ett antal faktorer som förklarar det. Hanteringen av partiet i medierna betyder en hel del och det är lätt för medierna att manipulera politiska val genom att vinkla valreportage till förmån eller nackdel för vissa partier. Bonnierkoncernen har alltid gynnat partier med en mångkulturell agenda, ju mer mångkulturell den är ju mer stöd har partiet fått av DN. För att SD ska få stöd av DN så krävs att man överger sina kärnfrågor ännu mer, men DN gillar Åkesson för att han driver partiet i ”rätt” riktning. DN hjälper gärna till att göra SD större under förutsättning att partiet fortsätter att rensa ut nationalister, men DN kommer aldrig att acceptera att SD blir ett regeringsparti. En familj som äger ett stort tidningsimperium kan i praktiken styra den politiska utvecklingen. Det är inte acceptabelt att en snäv ägarkrets, en familj, kan ha ett så stort inflytande över politiken och det borde vara något för SD att driva politiskt.

Retoriken riskerar bli innehållslös när sverigedemokraterna överger sina kärnfrågor, det är redan på väg åt det hållet. Det är också svårt för många förtroendevalda att framföra kritik därför att vänskapen med andra medlemmar betyder mer än viljan eller förmågan att ifrågasätta, det är lite av svenskhetens baksida och hade kunnat bli föremål för debatt på landsmötet om någon hade förstått sambandet. Dessutom, vilket är ännu mer alarmerande, är den nya politiska trenden inom SD att invandrare ska tvingas in i svenska områden och att de ska tvingas gå i svenska skolklasser och ”integreras” mera, så att vi svenskar tvingas beblanda oss ännu mer med de invandrargrupper som idag bor i områden vi svenskar slipper vistas i. Therese Borg är en av dem som försvarat en sådan linje. Åkesson driver också politiken i riktning mot mera blandning istället för att kräva totalstopp av invandringen och föreslå återflyttning.

Nu ska det sägas att Jimmie Åkesson på många sätt är en skicklig politiker som kan ta debatter med sina motståndare i riksdagen, men gång på gång tonar en alltmer liberal Åkesson fram alltmer övertygad om att det som SD stod för 2003, innan ens förslaget om ”öppen svenskhet” fanns på kartan, bör överges näst intill helt och hållet. Det är inte detaljerna i partiprogrammet som avgör politiska framgångar, det är hur bra eller dålig man är på att förklara nödvändigheten av sin politik. Att kalla sig socialkonservativ behöver inte vara dåligt på något sätt, det klingar gott i många öron, men en etikett ger inte automatiskt problem fler väljare. SD får rimligen fler välja ändå, eftersom knappt någon läser detaljerna i något partiprogram. Folk vill ha stopp på invandringen och ser helst att stora skaror åker härifrån. SD har många inre trovärdighetsproblem att brottas med när man misskött hanteringen av så många egna förtroendevalda och hånat medlemmar som inte gillar liberaliseringar. Åkesson själv är ganska bra på att visa förakt för genuina nationalister inom partiet och efter att 28 medlemmar nu ville avvisa principprogrammet kan man vara säker på att många av dem hamnar ute kylan. Deras chanser till karriär inom partiet har minskat och det innebär att vi nästan per automatik få se mer liberalisering, inte minst sedan partistyrelsens samlade kvalitet nu kan ifrågasättas genom valet av vissa personer som är direkt olämpliga i en SD-ledning. SD borde alltså städa i den egna organisationen innan man funderar på att ändra sin politik.

”Hudfärgen spelar ingen roll”

Idag höll Jimmie Åkesson sitt tal till landsmötet. Det var ett typiskt politikertal, varken visionärt eller intressant, han kunde lika gärna ha stått i riksdagen och talat till de övriga politikerna. Fredrik Reinfeldt fick sig en utskällning, men det är tydligen en ledande sverigedemokrats uppgift att skälla på andra politiker istället för att presentera idéer om hur den svenska nationen ska kunna bestå i framtiden och vad som bör göras för att vi svenskar ska ha en egen nation även om 200 år. Åkesson berörde inte det området med ett enda ord. Inte heller ett enda ord om vår demografiska kris, inte ett enda ord, och kanske inte ens en tanke på att förr eller senare måste SD presentera förslag till hur den svenska nativiteten ska ökas. Istället använde han sin talartid till att upprepa vad han redan sagt ett oräkneligt antal gånger de senaste två-tre åren.

”Givetvis är det så att en hel del svenskar har sin bakgrund i andra länder, i andra kulturer. Det är vi väl medvetna om, det måste inte gör någon vare sig mer eller mindre svensk för den delen. Det intressanta för oss, det är inte var man kommer ifrån ursprungligen eller vilken hudfärg man har eller vilken skostorlek som passar ens fötter för den delen. Det är inte det som är det viktiga, svenskheten sitter inte i skinnet, den sitter i ditt beteende och i dina värderingar och låt oss alltid i alla sammanhang vara mycket tydliga med det.”

Han fick dessutom applåder efter dessa fyra meningar. Vad applåderade folk åt egentligen? Kan det ha varit åt detta:

Det intressanta för oss, det är inte var man kommer ifrån ursprungligen eller vilken hudfärg man har eller vilken skostorlek som passar ens fötter för den delen.”

För Jimmie Åkesson och alla som applåderade honom på landsmötet är det helt oviktigt varifrån man kommer ursprungligen. Har man den inställningen då går det att anklaga Avpixlat för att var en extrem sajt, för att inte tala om den här bloggen, som skulle ställa stora krav på varifrån man kommer om vi kunde kontrollera invandringen.

Eller var det den här meningen de applåderade åt:

”Det är inte det som är det viktiga, svenskheten sitter inte i skinnet, den sitter i ditt beteende och i dina värderingar och låt oss alltid i alla sammanhang vara mycket tydliga med det.”

Svenskheten sitter inte alls i första hand i våra värderingar, vi svenskar både kan ha och har ofta olika värderingar, inte minst om vi blickar bakåt så ser vi hur olika värderingarna har varit under tidernas lopp. Svenskheten sitter snarare i en mentalitet, en identitet och ett ursprung. Svenskhetens värdegrund är i första hand vår gemensamma etnicitet även om den som inte kan hantera begreppet kan använda ord som vårt gemensamma ursprung eller våra gemensamma rötter eller något annat mer ”rumsrent”. Åkesson fick applåder för att han hade fel.

Dessutom är det direkt olämpligt att Åkesson att uttrycka sig på det sättet eftersom det lätt kan feltolkas. Att tala om hudfärg är så mycket pk-språk det kan bli. Vad menar Åkesson? Kan alla svenskar ha svart hudfärg? Ja det menar han faktiskt och det är minst sagt anmärkningsvärt att han uttrycker sig så, men likväl visar det att han fullkomligt struntar i om vi svenskar är vita, gula eller svarta eller om vi ursprungligen kommer från Kina, Latinamerika, Mellanöstern eller Centralafrika. Han menar verkligen det och applådåskorna dånade när Åkesson förnekande svenskarna rätten till sitt eget land. Det är vad han i praktiken gjorde. Och ja-sägarna gav honom fullt stöd för det.

När Åkesson eller andra Sverigedemokrater uttalar sig pk-liberalt brukar en del anhängare försvara partiet med att det bara är ”taktik” och att SD minsann kommer att ta till andra grepp när de får ”makten”. Det är en troskyldig feltolkning av vad Åkesson säger. Han menar vad han säger. Och det är det som är så alarmerande. Exakt samma procedur kännetecknade M och KD när de slutligen fullföljde sitt avsteg från partitraditionerna. M och KD blev ultraliberala. Nu ser vi samma tendens inom SD och det har redan gått väldigt långt. De är på väg att ta över de roller som det gamla M och KD hade, och det räcker verkligen inte till för att rädda Sverige.

Sverigedemokraterna behövs

Som varje intelligent bedömare borde förstå kan SD inte ensamt rädda Sverige. Det är helt omöjligt. Nu när partiet har fått kritik är det dags att ändå se på den roll Sverigedemokraterna har i vårt samhälle. Sverigedemokraterna behövs verkligen. Den kritik man kan ge SD innebär inte automatiskt att man är negativ till allt som partiet står för eller till allt det viktiga arbete som partiet utför i kommunerna och i riksdagen. Men att kritisera SD är nyttigt och det bör fler göra så att inte självgodheten tar över, som den ibland gör i Åkessons tal. SD gör ett utmärkt arbete som politiskt parti och fyller en viktig funktion i vårt samhälle. Partiet finns och verkar över hela landet och inrymmer väldigt många hårt arbetande politiker och idealister. De som kritiserar SD eller politiker i SD glömmer ibland hur besvärlig vardagen kan vara för en politiker, särskilt om man är Sverigedemokrat. Vardagen består i uthängningar och hot, feltolkningar och hat från media och sinnesjuka journalister som kallar sverigedemokrater för spyor, svin, grobianer och nazister.

Därför finns det också anledning att försvara SD från mycket av den orättvisa kritik som också finns. En hårt arbetande sverigedemokrat ska inte behöva höra generaliseringar och osaklig kritik mot partiet, mot politiken eller mot det hårda och viktiga arbete som utförs i kommunerna eller i riksdagen. Många av dem som kritiserar SD skulle inte klara av att genomföra ett enda kommunalfullmäktigemöte någonstans. Men gnälla kan de göra.

När man lyssnar till några av de mera nyanserade kritikerna så kommer man ändå fram till några slutsatser. Alla människor är inte lämpliga att bli politiker och de som inte är lämpliga ska inte vara politiker. De bör göra något annat. Det finns en ganska stor skara människor, från höger till vänster, som ändå vill fylla upp det tomrum som finns när SD överger kärnfrågorna. Minst 20-30 personer som har lämnat SD eller sparkats ut ur SD de senaste fyra-fem åren finns kvar därute och har en vilja att uträtta något för Sverige. Men SD:s behandling av vissa av dem har gjort dem bittra. Några av dem har gjort det felsteget att de går över till hel- eller halvnazistiska organisationer för att de i ren naivitet trodde att de hade en bättre politik. I vissa fall trodde de att mediebilden av vissa organisationer var felaktig och överdriven, men den visade sig ofta vara sann, ibland med besked. Här kan vi verkligen tala om Ur askan i elden. Ack så besvikna många blev när de upptäckte att de hamnat i händerna på nazivurmande människor på riktigt, människor som var politiskt och i många fall mentalt omogna. Två besvikelser blir för mycket att hantera för ganska många.

Politiskt tomrum måste fyllas

Sverigedemokraternas politisk kan inte på egen hand rädda Sverige eftersom partiets politik begränsar sig till vissa frågor och inte täcker in alla områden. Det finns ett politiskt tomrum som måste fyllas. Nästan alla invandringskritiker som tänkt igenom frågan en del har kommit fram till att det inte går att rädda Sverige med liberalism eller politisk eftergivenhet och underkastelse. Det funkar inte. Vad som behövs är en förening av människor som ställer krav på hur politiken borde se ut. Det kan vara att exempelvis kräva ett totalstopp av all invandring och inrättande av ett verk som sköter alla invandringsärenden. Det verket ska då se till att endast människor med lämplig bakgrund ska kunna få bosätta sig i Sverige. Skötsamhet, familjesituation, referenser och anpassningsbarhet ska noga kontrolleras innan tillstånd delas ut. Människor med annan etnisk bakgrund från andra världsdelar ska aldrig kunna få tillstånd att bosätta sig i Sverige permanent. Det finns andra från vår kulturkrets som i så fall har företräde. Likaså bör man sätta upp ett förslag till återflyttning av invandrare med icke-europeisk bakgrund i första hand och i andra hand av européer som inte tillhör vår kulturkrets, men som hamnat här för att EU tillåter vad som helst.

Om en större grupp invandringskritiker skulle kunna enas kring liknande ganska enkla riktlinjer så skulle man kunna bygga en förening, en organisation eller annan rörelse kring det. Då behövs inte tokiga ytterlighetsförslag om att man ska kontrolla invandrares gener eller talet om att ”hudfärgen inte betyder något”. En sansad förening med en solklar och tydlig vilja att rädda Sverige skulle kunna se dagens ljus. Men det kräver åtaganden och en vilja att göra skillnad. Det finns gott om talangfulla människor som skulle kunna ingå i en sådan förening, men frågan är om det finns några som vill ta ledarrollerna.

Så länge det inte gör det ska man inte kritisera SD för mycket. Först om man har ett bättre alternativ och en bättre politik att visa upp då kan man kritisera alla andra partier.

Hör av dig hit om du vill göra skillnad. Artiklar välkomnas, en vilja att aktivera sig likaså. Har du ingen lust så gnäll inte på folk som ändå gör vad de kan. Vi kan ge dig massor av spännande uppdrag om du har de kvaliteter som behövs. Du får hjälpa oss eller någon annan blogg att växa.

sverigeidag@gmail.com

SvD, SvD, SvD, SvD

Relaterat:

Sverigedemokraternas valberedning föreslår
Kommentar om förslaget till principprogram
Åkesson i Agenda
Carina Herrstedt vill avskaffa kvinnodagen
Therese Borg vill tvinga invandrare att bosätta sig i svenska områden
Fallet Isak Nygren

2 svar to “Ris och ros till Sverigedemokraterna”

  1. fröken Myriander said

    Varför kan de inte kalla sig De Nya Sverigedemokraterna?

  2. […] Ris och ros till Sverigedemokraterna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: