Sverige idag

Nyhetssida för ansvarsfulla svenskar.

Julia Caesar: De kallas whistle-blowers

Posted by sverigeidag på november 5, 2011

Ny söndagskrönika från Julia Caesar på Snaphanen.dk:

”Kapten, vad i helvete är det som ligger i farleden! skriker lotsen. Den förstärkta bogen tar den första smällen på 8,5 meters djup. Oljetankern häver sig uppåt, stöter, vibrerar, maler och stöter igen. Det är oändligt långa sekunder för besättningen innan fartyget med 13 knops fart efter bara ett 50-tal meter har stannat helt. Den ryske fartygsbefälhavaren slår reflexmässigt stopp i maskin redan efter den första stöten. Blickar av skräck och förtvivlan möts. Lotsen slår ut med armarna, tar sig för pannan, svär och skakar på huvudet. Den totala tystnaden och stillheten varar bara delar av en sekund. Drillade rutiner ska få sitt elddop. Halvt i panik vrålas kommandon på ryska. Det hörs ljud av metalliska, springande steg i lejdarna.”

Det är den 26 oktober 1977, och den sovjetiska oljetankern Tsesis går på grund i farleden utanför Södertälje. Grundstötningen är oförklarlig, enligt sjökortet ska vattendjupet på platsen vara tjugo meter. Fartyget springer läck, och cirka 1 000 kubikmeter olja läcker ut i havet. Katastrofen, som ska gå till historien som Tsesiskatastrofen, är ett faktum.

Den som återger paniken ombord på Tsesis heter Anders Ahlmark. Vid den här tiden är han förste kartograf och chef för konstruktionsdetaljen på sjöfartsverket i Norrköping. Vad han inte vet är att Tsesiskatastrofen ska komma att bli en katastrof även för honom och att han som whistle blower ska komma att utsättas för kvalificerad mobbing. Han kommer att kliva in i den svenska historien som ”fången på fyren”. På sin blogg berättar han hur allting gick till den där oktoberdagen 1977 och hur den skulle komma att förändra hans liv.

Anders Ahlmark och grundet som inte fanns

Det grund som oljetankern hade gått på hade fläkt upp skrovet som en jättelik konservöppnare. Två 50 meter långa valv har formats i tankerns söndertrasade bottenplåtar, och den trögflytande klibbiga oljan rinner rakt ut i vattnet. Sjöfartsverket lägger skulden för olyckan på fartygets lots och kapten. Men Anders Ahlmark vet orsaken till grundstötningen: grundet finns inte utsatt på sjökortet trots att verket känt till det sedan 1969. Han skriver:

Det var ingen hemlighet – i alla fall inte för många av oss drygt hundra anställda på sjökarteavdelningen – att det i våra arkiv fanns mängder med sjömätningsresultat som ännu inte i sin helhet hade lagts in i sjökorten. Den obekväma eftersläpningen som internt kallades ”berget” var ett ständigt återkommande men lite tabubelagt samtalsämne. Problemen hade tillåtits växa under många år, och ingen visste egentligen hur mycket material det handlade om. Utåt hade det gått att sopa saken under mattan och inga allvarliga tillbud hade heller hänt.

”Avlägsna Anders Ahlmark för arbetsmiljöns skull”

Hans överordnade vägrar erkänna att sjökortet är missvisande. Då tar Ahlmark kontakt med media och berättar sanningen. Därmed är hans öde beseglat. Han fråntas sina arbetsuppgifter som kartograf inom sjöfartsverket och tvångsförflyttas till verkets fyrverkstad för omskolning till elingenjör. I september 1979 förvisas han till fyren Ölands södra grund. Sjöfartsverkets ledning skriver:

För att så långt som möjligt återställa arbetsmiljön till normala förhållanden, ser vi som enda lösning att Anders Ahlmark avlägsnas från sjökarteavdelningen. (Ur Anders Ahlmarks bok ”Fången på fyren”.)

Hela hans berättelse finns som pdf-fil att ladda ner.

Det felaktiga sjökortet orsakade olyckan

Tsesiskatastofen ska malas genom hela rättssystemet. Det tar sexton år. 1983 ger Högsta Domstolen Ahlmark rätt. Det var felet i sjökortet som hade orsakat olyckan. Lotsen och den ryske kaptenen får upprättelse. Den svenska staten förlorar och betalar ut fullt skadestånd till det ryska rederiet. Anders Ahlmark får efter förhandlingar komma tillbaka till sin arbetsplats. Men han får aldrig tillbaka sitt jobb, och han kommer aldrig mer in i ett arkiv för att arbeta med hemliga uppgifter. Fram till 1988 isoleras han istället på en specialdetalj som innebär att klippa och klistra informationsmaterial. Sjöfartsverket föreslår sedan ett friår med lön, och därmed är Ahlmark ute ur leken.

Anders och hans fru Christina Ahlmark, som också var anställd vid sjöfartsverket, vittnade när Tsesiskatastrofen behandlades av domstolarna. De köptes ut från sina tjänster 1989. Men någon upprättelse av staten har de inte fått.

“Om jag hade vetat konsekvenserna hade jag kanske tänkt mig för en gång till. Men för mitt eget samvete var jag tvungen att göra det här” säger Anders Ahlmark i en tv-intervju långt senare.

De handlar på uppdrag av sina egna samveten

Anders Ahlmark är en whistle-blower. Utan sådana som han skulle våra samhällen stå sig slätt. Visslarna kommer med oönskade budskap och obehagliga sanningar. De är termometrarna i samtidens ändalykt, de är pulsmätarna som obönhörligt avslöjar dissonansen i våra samhällssystem. De är, kort sagt, jobbiga typer som hackar och skaver på vår sinnesfrid, som är pinsamma i bekantskapskretsen och som vi helst inte vill ha till bordet när vi är bjudna på fest. Och risken är minimal, för visslarna blir aldrig bjudna. Som tack för deras osjälviska handlande förföljer vi dem, trakasserar dem, belönar dem med marginalisering, uteslutning och placering i det sociala frysskåpet.

Läs resten och hela krönikan här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: