Somalifieringen av Sverige och övriga västeuropa

När USA öppnade dörren för massinvandring

Året när USA utformade en ny invandringspolitik som skulle komma att förändra landets etniska sammansättning radikalt var 1965. Då upphävdes den tidigare National Origins Formula från 1924 som begränsade invandringen så att den etniska sammansättningen inte skulle ändras.

Lagen kom till efter förslag från i första hand demokraten Emanuel Celler med hjälp av den liberale partikollegan Philip Hart och stöd från Ted Kennedy. Celler föddes i Brooklyn men alla hans förfäder kom från Tyskland och hade judisk bakgrund. Celler hade stöd av andra inflytelserika liberala judar som ville att USA skulle öppna upp för ökad judisk invandring och en ökad invandring från tredje världen. Vänsterliberaler som Ted Kennedy arbetade också enträget för att USA skulle tillåta en mer omfattande invandring från andra delar av världen än Europa.

Lagen antogs med en stor majoritet i oktober 1965, men den trädde inte i full kraft förrän den 1 juli 1968. Den nya lagen innebar att man avskaffade nationellt ursprung som grund för invandring och istället byggde politiken på familjerelationer (släktingar till amerikaner kunde lättare få visum) och kompetens (hade man en yrkesutbildning kunde man lättare invandra oavsett vilket ursprung man hade). Den enda oppositionen mot lagen kom från konservativa republikanska och demokratiska politiker. När president Lyndon B. Johnson undertecknade lagen framhöll han att den gamla lagen var ”oamerikansk” eftersom den begränsade möjligheten för duktiga människor att bosätta sig i USA. Vad han menade var att han uppskattade att det nu blivit möjligt för alla folk att komma till landet oavsett etnisk bakgrund.

Bortsett från de starka judiska intressen som låg bakom kampanjer för liberalisering av de amerikanska invandrarlagarna så är Ted Kennedy den som förknippats med den stora förändringen av invandringspolitiken. I debatten på 1960-talet menade Kennedy att någon dramatisk förändring inte kommer att ske. Antalet invandrare kommer inte att bli mycket större och den etniska sammansättningen kommer inte att ändras utlovade han. Kennedys profetior var helt felaktiga och det visade sig att invandringen till USA fördubblades mellan 1965 och 1979 och fördubblades igen mellan 1970 och 1990. Istället för européer så utgjordes nu de stora invandrargrupperna av latinamerikaner och asiater. Trots att de vita snart blir i minoritet så är debatten om invandring undertryckt och de stora medierna bedriver istället kampanjer för att invandringen ska ökas. Trots ett invånarantal på 315 miljoner och 20 miljoner illegala invandrare påstår en del att det behövs fler invandrare till USA och att de då helst bör komma från andra delar av världen än Europa.

Nu står amerikanerna där och kan inte göra något åt det mediemonopol som bedriver sin egen agenda. Då är det upplyftande att lyssna på de fria debattörer som ifrågasätter vad som pågår.

Helgens mord och våldtäkter i Oslo

USA ligger alltid steget före

Om vi vill veta hur Sverige kommer att se ut i framtiden ska vi titta på USA. Om någon vill veta hur USA kommer att se ut i framtiden ska de titta på Brasilien. Och Sverige är på väg åt samma håll.

Mediemonopolet i USA har i decennier ägnat mycket kraft åt att propagera för invandring och liksom i Sverige har invandringskritiker ofta, men inte lika ofta som i Sverige, smädats och hånats när de försökt förklara hur skadlig viss invandring kan vara.

När antalet föda vita förra året understeg antalet födda från olika minoritetsgrupper och när allt fler vita blir i minoritet i stora städer och delstater så har även tidningar som Washington Post tvingats berätta om de demografiska förändringarna. Tidningen inledde igår en artikelserie om hur det nu ser ut i USA och av den information som presenteras där borde åtminstone någon vit man eller kvinna höja på ögonbrynen en aning.

Det är ett skräckscenario som tidningen målar upp, men bilden de ger av verkligheten är något förskönad och framställs inte som så alarmerande som den faktiskt är. Förändringen av USA är en förändring från vitt till svart. I stort sett varenda vitt medelklassområde har ändrat karaktär och blivit mer eller mindre etnisk rensade från vita amerikaner. WP:s första artikel hade rubriken ”The new U.S. neighborhood defined by diversity as all-white enclaves vanish” och är talande för det nya USA som växer fram. Det finns knappt ett enda vitt område kvar.

Tidningen ger ett exempel från McGovern Drive som 1965 var en helvit idyllisk gata representativ för 1960-talets USA. Idag är området boplats för folk från alla etniska grupper. ”Runt om i regionen och hela landet, försvinner det helvita grannskapet med anmärkningsvärd hastighet. På många platser drivs inte fenomenet av att afroamerikaner flyttar till förorterna. Istället är det främst ett resultat av landets höga antal latinamerikaner och asiater, varav många är invandrare” skriver tidningen och konstaterar att om tre decennier är de vita i minoritet i USA. I själva verket går det fortare eftersom många latinamerikaner och amerikaner med arabiskt påbrå definierar sig som vita.

Butikerna ändrar karaktär och i allt fler områden blir engelska andraspråk. Antalet konflikter har ökat i de alltmer mångkulturella områdena. Amerikanska sociologer förskönar förorterna och kallar dem ”globala förorter”. I länet Loudoun med 300 000 invånare var nästan alla vita för bara två decennier sedan, idag består länet av över 75 procent icke-vita.

Det som kallas för white-flight är ett ständigt pågående fenomen. När svarta eller andra minoritetsgrupper flyttar in i vita områden flyttar de vita därifrån. Många svarta flyttar nu in i vita medelklassområden, men trenden är densamma överallt när icke-vita flyttar in i vita områden. De vita flyttar ut. Det är en av förklaringarna till att amerikaner flyttar oftare än folk i andra länder. De flyttar – eller flyr – till ett område de kan känna trygghet i.

Däremot förekommer det knappt alls att vita flyttar till ett område som domineras av andra etniska grupper. Istället tycks människor som tillhör etniska minoriteter sträva efter att kunna flytta till ett vitt område. Det är status att bo bland vita eftersom vita områden ofta är välskötta, har låg kriminalitet och endast få sociala problem jämfört med andra områden.

Amerikanska demografer har på senare tid börjat fatta att de allra flesta föredrar att bo tillsammans med andra av samma etnicitet. Det är därför man inte heller ser att latinamerikaner eller asiater flyttar in i svarta områden utan väljer ett område där många ur den egna gruppen bor eller så flyttar de in i vita områden. Kineser och araber som är stora invandrargrupper flyttar ofta in i vita områden och de vita flyttar i regel inte ut lika snabbt som om det hade varit svarta som hade flyttat in, men den långsiktiga trenden är att de vita som har möjlighet flyttar från området när de etniska minoriteternas andel blir mera synlig i vardagen, i skolklasser, på arbetsplatser, i butikerna eller i de lokala föreningarna.

När man ska sätta fingret på vad en del sociologer säger om utvecklingen får man känslan av att en del av dem inte vill ha områden som domineras av en viss etnisk grupp, de vill istället ”integrera mer” och ser en ökad blandning som något positivt. Tidningen nämner lite i förbigående att antalet invandrare med latinamerikansk och asiatisk bakgrund har ökat dramatisk i Washington med omnejd (och även i övriga USA, men tidningen nämner naturligtvis inte sin egen roll i den utvecklingen).

Nu visar nya demografiska kartor att områden med mer än 85 procent vita är ytterst sällsynta. I länet Prins William uppnår bara 4 procent av förorterna till en nivå med 85 procent vit befolkning och dessa vita blir snabbt färre. Det finns bara ett län, Frederick, där över hälften av de vita lever i ett område som domineras av fler än 85 procent vita, men även där krymper antalet vita mycket snabbt.

En demograf som intervjuas säger att eftersom de vita blir en allt mindre del av befolkningen så kommer de obönhörligt att tvingas dela områden med andra etniska grupper.

WP intervjuar en kvinna som kommit som adoptivbarn från Sydkorea till en vit katolsk familj. Adoptivföräldrarna ville inte erkänna någon etnisk faktor utan menade att hon var ”amerikansk medborgare”.

Idag bor hon i Loudoun som blivit en metropol för alla raser och etniska grupper, men där etnicitet och ursprung tonas ned från alla håll med hjälp av myndigheter, press och politiker. Medan de vita flyttar ut blir Loudoun ett rasintegrerat område där blandraser och etniska minoriteter bor tillsammans. Länet har blivit lite av ett experimentområde för kulturmarxister, liberala sociologer och politiska krafter som vill se ett raslöst samhälle växa fram där etnicitet och ursprung görs betydelselöst.

Här finns politiska krafter som helst skulle vilja bryta upp alla etniska enklaver och göra dem fler- eller blandrasiga. De vill varken se svarta, vita, asiatiska eller latinamerikanska enklaver och hjälper gärna till att ”förbättra integrationen”, ”öka integrationen” och motverka etnisk homogenitet var den än finns.

Ökningen av ”gobala förorter” skapar vantrivsel och oro när kulturella olikheter och olika uppförandekoder ska samsas i samma kvarter. Då blir det ofta bråk om småsaker som ohyfsat språk, dåligt uppförande, obehörigt lån av parkeringsplats, en tvättid eller nedskräpning. En brasiliansk kvinna intervjuas av tidningen och hon menar att det finns folk som bott 50 år i USA och fortfarande lever som om de var kvar i sitt hemland. En annan kvinna berättar för WP att amerikaner tvingas förklara för ”de nyanlända” hur de ska uppföra sig i området de bor i och från myndigheterna har man skickat ut flyglad på spanska och engelska med förklaringar om hur man ska ta hand om sina sopor.

Sist i WP:s artikel får vi läsa lite om Wayne Cole. Han och frun Virginia köpte 1965 ett hus i McGovern Drive för 29,500 USD. När de flyttade in bestod länet av 95 procent vita. När sonen Tom gick i grundskolan fanns det bara två svarta på hela skolan. Förra året hade samma skola 45 procent latinamerikaner, 35 procent svarta och 13 procent asiater. Färre än fem procent var vita.

Wayne Cole säger till WP att förändringen skedde så gradvis att det knappt märktes. När barnen växte upp flyttade de hemifrån. Ibland flyttade familjer ut och nya familjer flyttade in. De noterade knappt förändringen förrän de vita var i minoritet. Paret bor kvar i området och sonen Tom säger till WP att när han besöker sina föräldrar så slås han inte av den demografiska förändringen utan hur snälla grannarna är som ställer upp för det åldriga paret och hjälper dem med att handla mat och annat.

Så del 1 av WP:s artikel blir lite av en historia med ett lyckligt slut. Den demografiska förändringen där vita samhällen tynar bort, där massinvandringen fortsätter och där de etniska skiljelinjerna är större än vad som antyds framställs som en naturlig utveckling. De ”globala förorterna” där ”integrationen måste förbättras” påminner lite om hur många argumenterar här hemma. Vi måste ”blanda upp”, ”integrera” och ”motverka etniska enklaver”.

Propaganda för den här typen av politik är så omfattande att de flesta vanliga svenskar dras med i den och använder politikernas propagandafraser på ett okritiskt sätt. Författaren av den här texten har aldrig läst ett partiprogram, eller något annat program, från Sverigedemokraterna. Det skedde för första gången för en liten stund sedan och det måste sägas att det sverigedemokratiska programmet är både ansvarsfullt och genomtänkt i de allra flesta avseenden. Om programmet tillämpas på rätt sätt kan det hjälpa till att rädda Sverige. Men innehållet i programmet kontrasterar mot vad Sverigedemokratiska politiker ibland säger när de talar om ”ökad integration” och då låter som om det vore någon från sjuklövern som talade.

Den enda egentliga groda jag hittade i programmet var följande stycke i det Invandringspolitiska programmet från 2007:

”Partiet tar avstånd från mångkulturalism, rasism och läror där det etniska ursprunget räknas som det enda eller avgörande kriteriet för nationstillhörighet. Det Sverigedemokratiska alternativet till dessa idéer utgörs av en kombination av flera väsentliga delar:

• En restriktiv invandringspolitik
• En utökad flyktinghjälp i krisområdenas närhet
• Ett stärkande av den svenska kulturen
• En öppen svenskhet med krav på invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället
• Ökat stöd till de invandrare som frivilligt önskar återvända till sina hemländer”

Innehållet i det här stycket är mycket märkligt och det finns skäl att undra över hur det har kunnat antas och vilka okritiska personer som låtit det få ett godkännande. SD säger att de tar avstånd från läror där det etniska ursprunget räknas som det enda avgörande kriteriet för nationstillhörighet. Det innebär att SD tar avstånd från alla som vill hävda indianers stamrättigheter, samernas nationsrätt, kurdernas och en hel rad andra folks rättigheter att avgöra kriterier för sina nationsrättigheter. Det innebär också att SD tar avstånd från alla europeiska nationer som haft som krav att det etniska ursprunget spelade roll för möjligheten att invandra. Det innebär kanske att SD tar avstånd från Tage Erlanders kända uttalande och glädje över att vi var en etniskt homogen nation, något han säkert hade föredragit för framtidens Sverige. Det innebär kanske att SD tar avstånd från den som hävdar att Sverige är de etniska svenskarnas land, vilket är en gammal sanning, även om det inte efterföljts med hundraprocentig noggrannhet. Det kanske innebär att någon som säger att etniciteten ska vara grund för att kunna invandra till Sverige inte accepteras av SD. Den som hävdar något sådant riskerar kanske att bli utsatt för avståndstagande från SD.

Det som av partiet kallas ”öppen svenskhet” blir i praktiken en politik som riktar sig mot etniska svenskar, särskilt sådana som inte vill acceptera massinvandringens konsekvenser då svenskarna blir etniskt rensade från sina egna samhällen när de tvingas flytta för att invandrare slussas in i svenska områden.

SD förordar också ”En öppen svenskhet med krav på invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället”. Även detta är en fullständigt felaktig analys av hur man bör hantera den massinvandring som svenskarna utsätts för. Det finns ingen anledning för svenskar eller Sverigevänliga politiker att hjälpa etablissemanget med sin farliga ”integrationspolitik” (eller assimileringspolitik).

SD bör istället motsätta sig att ställa krav på att invandrare ska ”anpassa sig” eftersom de i första hand borde motsätta sig hela invandringspolitikens omfattning och bristande kvalitet. Assimileringsbara invandrare med bra bakgrund och liknande etnicitet anpassar sig i regel främst på grund av den liknande etniciteten. Men även om en dansk vill envisas med att äta pölse, en finne med att dansa jenka och en norrman med att bära lusekofta och upprätthåller sina sedvänjor så kan ingen göra något åt det. Istället ska viljan att behålla en tradition ses som något behjärtansvärt och positivt. Det tyder på kärlek till den egna kulturen och inga lagar ska eller kan klippa sådana band. Däremot kan vi sätta upp klara regler för vilka som är önskvärda i Sverige och vilka vi inte ska ta emot.

Sverigedemokraternas borde ställa krav på att invandrare som kommit hit från fjärran länder och inte hör hemma i vår kulturella sfär bör hjälpas att resa tillbaka. De får gärna behålla sin kultur medan de tillfälligt vistas i Sverige, då blir det lättare att återanpassa dem till sina hemländer.

Den skrämmande utvecklingen i USA och många andra länder borde tjäna som varningsklocka. Exemplet från USA visar att det går rasande fort att få ett majoritetsfolk att bli en minoritet och att den pågående invandringen både fortskrider och ökar oavsett vad en majoritet av väljare har för åsikter i ämnet. Exemplet visar också att väldigt många hellre än att ta politisk strid väljer att flytta till ett nytt område. Men nu när det snart inte finns några helvita områden att flytta till i USA kan vi vara 100 % säkra på ett den etniska skiljelinjen kommer att öka och ge upphov till nya politiska rörelser. Författaren Patrick J. Buchanan och många andra politiska bedömare tror att det kommer att bli så och att de vita i högre grad kommer att välja ”vitt” oavsett om det gäller politik, kultur eller ekonomi. De svarta har redan valt svart och det visade sig särskilt efter förra presidentvalet när 95 procent av de svarta i USA röstade på Obama 2008. Nästan 80 % av judarna och 67 procent av latinamerikanerna röstade på honom. De ansåg att han bäst skulle tillvarata de etniska minoriteternas intressen.

Den starka Israellobbyn som inkluderar viktiga mediamoguler med stort inflytande över den amerikanska opinionen har svängt åt det republikanska hållet, men inte på grund av invandringspolitiken eller något annan inrikespolitisk fråga utan mera på grund av det misstänkt minskade stödet från Obama-administrationen till Israel. Mediamogulerna är fortsatt positiva till invandring och fortsätter att lobba för den. Det senaste exemplet är USA:s näst största medieägare som kraftigt vill öka invandringen från Kina till USA.

Jared Taylor från American Renaissance oroar sig över utvecklingen och tror att USA kan bli som Brasilien på sikt. De välbeställda bor bra i grindade områden och är superrika, de fattiga vita bor i mångkulturella områden där varje hus måste ha ännu mer larm och skydd än de redan har idag. Brottsligheten kommer att öka betydligt och konflikterna mellan de etniska grupperna likaså.

USA ligger steget före för att många politiker här hemma tar efter deras politik. Hade vi varit kloka så hade vi istället lärt av deras misstag. Det största misstaget var att hämta slavar från Afrika och det misstaget har lett fram till en politik som kan få hela västvärlden att rämna. Skyddar vi inte Sverige idag mot en sådan politik, så kan det vara försent i morgon.

Måns

Källor: Washington Post, Jared Taylor

English Defence League i Birmingham den 29 oktober

Julia Caesar: Vårt behov av Gannor

Ganna Chyzhevska, 90-årig medborgare i Ukraina, ska utvisas från Sverige till sitt hemland. Det har migrationsverket beslutat, eftersom hon inte har några lagliga skäl att få uppehållstillstånd i Sverige. En kampanj, regisserad av Ganna Chyzhevskas 34-åriga barnbarn Anna Otto och orkestrerad av media, har piskat upp en folkstorm för att Ganna Chyzhevska ska få stanna. Nu ska Europadomstolen granska ärendet, och i väntan på deras utslag har Chyzhevska fått en tids respit. Så här går det till när media missbrukar sin makt och vill bestämma vilka som ska få uppehållstillstånd i landet. Inte oväntat rantar opportunistiska vindflöjlar och vått-pekfinger-i-luften-politiker efter och säger sig nu vilja ändra den utlänningslag som de själva i största enighet har beslutat om.

Sedan 1980 har Sverige tagit emot mer än 600 000 anhöriginvandrare, därav 135 032 anhöriga till flyktingar. Därmed placerar sig Sverige bland toppländerna, räknat per capita, även när det gäller den här sortens invandring som är mycket kostsam för landet. Men det räcker inte för media. De vill ha hit ännu fler. Specialgrenen är att piska upp folkstormar genom att iscensätta nationella snyftorgier utifrån individuella fall. Ganna Chyzhevska passar perfekt i den mediala dramaturgin. Vi blir alla berörda av ömmande fall. Ingenting är enklare än att ta ställning för någon som det är synd om.

På det här sättet har journalister i årtionden vilselett svenska folket och tilltvingat sig makt över invandringspolitiken genom att undanhålla fakta och istället exploatera och manipulera lättrörda känslor hos allmänheten. Denna allmänhet utgörs av människor som i många fall inte har några djupare kunskaper om hur lagstiftningen ser ut, hur ansvarsfördelningen mellan regering, riksdag och migrationsverket fungerar eller har någon inblick i samhällsekonomin. Målet med snyftartiklarna är att utverka uppehållstillstånd för utlänningar som saknar asylskäl – och alltså inte har rätt att befinna sig i Sverige. Ingen vill låtsas om att det finns en lag att följa.

Journalisterna hoppar jämfota på demokratin

Helhetsbilden är inte intressant för journalisterna. När såg vi någonsin ett reportage med ett övergripande samhällsperspektiv på invandringen, dess sociala och ekonomiska kostnader eller sambandet med en dramatiskt ökande och allt grövre våldsbrottslighet? Hur påverkas svenska folket, den svenska ekonomin och Sverige som nation av en extrem och världsunik invandringspolitik? Det får vi inte veta, för det är journalisterna inte intresserade av att belysa. Då skulle de känna sig så främlingsfientliga, nämligen. I sin mediala bubbla högt ovanför verkligheten leker de sina mörkläggningslekar och utövar makt via manipulation av allmänheten. Journalister har inget samhällsansvar, de kan inte som politiker väljas och avsättas. De behöver aldrig stå till svars för konsekvenserna av sin maktutövning.

Men det är inte journalisterna som ska avgöra vilka utlänningar som ska beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Den saken avgörs av migrationsverket, som följer – eller åtminstone ska följa – den utlänningslag som Sveriges riksdag har beslutat om.
När journalisterna piskar upp en folkstorm för att driva igenom beslut som de själva vill ha hoppar de jämfota på demokratin.

Dottern flyttar efter att Sovjetväldet har fallit samman

Den här historien börjar med en kvinna, Svetlana Otto, 53 år gammal, som 1992 bestämmer sig för att flytta till Sverige med sin familj. Hon väljer att flytta året efter att Sovjetunionens kommunistiska skräckvälde har fallit samman och Ukraina med starkt folkligt stöd från mer än 90 procent av befolkningen har utropat sig som självständig och suverän stat, den 24 augusti 1991.

Det är okänt om Svetlana Otto som medborgare i Ukraina hade några asylskäl. Det mest sannolika är att hon ingår i den majoritet på 97,7 procent av de drygt 1,3 miljoner utlänningar som sedan 1980 har beviljats uppehållstillstånd i Sverige utan att vara flyktingar enligt FN:s flyktingkonvention. Denna överväldigande majoritet utgörs i huvudsak av människor som vill skaffa sig ett bättre liv och kommer hit för att ta del av den generösa svenska välfärden. Det kan man tycka vad man vill om, men så ser verkligheten ut. Att människor i andra länder vill skaffa sig bättre liv här är dock inte liktydigt med att Sverige har skyldighet att ta emot dem.

Läs fortsättningen och hela artikeln här.

Make The World Flat (Race and Intelligence)

FOX TV i Sverige

Pat Condell: Halloween burka

Nigel Farage i BBC den 27 oktober

The Third Jihad – Radical Islam’s Vision for America

Tanja Bergkvist: ”Hemmafruar, genusexperter och Sverigedemokratiska tider ”i” Norden?”

Ett Guldinlägg från en av Sveriges klokaste bloggare:

”Ve och fasa – en undersökning genomfördpå Familjeliv (här Sverigemamman 2011 pdf) visar att nästan varannan mamma skulle kunna tänka sig att vara hemmafru. Se även Många vill bli hemmafru SVT & Varannan mamma vill bli hemmafru AB. I förra årets undersökning svarade sju av tio mammor att de ville vara hemma mer med sina barn. I år ställdes frågan om man skulle vilja vara hemmafru, och nästan hälften av de svarande (9552 personer) svarade alltså ja. I gruppen mammor mellan 18 och 29 svarade 53% ja och i gruppen mellan 30 och 44 svarade 40% att de skulle vilja vara hemma om de fick möjlighet. 2% av de svarande är hemmafruar. Jag skulle gärna själv bli hemmafru, och vad jag skulle göra då har jag beskrivit längre ner i inlägget, men ni får läsa allt det andra först. Vägen till seger är som alltid hårt och dedikerat arbete och det betyder att mina inlägg måste plöjas eftersom det är den enda metod som erfarenhetsmässigt visat sig stärka tålamodet, eller kanske inte den enda, men den bästa. Några röster om hemmafrufrågan SVT Play (ca 1 minut). Men här är ett längre inslag (7 min) från Aktuellt igår (25/10)minut 19.00-26.00 se i Play (samma klipp även här).

”Jag vill umgås med mina barn. Det är därför jag jobbar 75 procent.”

Minut 23:55 hör vi Reinfeldt idiotförklara en stor del av landets mammor genom att förklara för dem att de inte ska tro att de kan leva sina liv som i en amerikansk dokusåpa (och jag antar att han syftar på ”Svenska Hollywoodfruar” på TV3) – ”Den här glamoröse bilden stämmer inte med den tillvaron” säger han. Givetvis tror de svenska småbarnsmammorna att om de slutar jobba så kommer deras lägenhet att förvandlas till ett lyxigt slott, mannen blir automatiskt en framgångsrik börsmäklare och en betald hushållerska dyker upp så att mamman kan tjattra med sina kompisar och gå på rikemansfester. Detta visar tydligt vilken uppfattning Reinfeldt har om väljarna.”

Läs hela Tanjas artikel här.

Håll käften Nya Åland

En artikel i den alltid läsvärda Fria Tider meddelar att den finländske riksdagsmannen Teuvo Hakkarainen föreslår att homosexuella och somalier ska flyttas till Åland. Orsaken till förslaget är att Svenska Folkpartiet i Finland (som är ett extremt invandrarvänligt parti, snudd på landsförrädiskt mot Finland) har anklagat Hakkarainen för att inte ha förståelse för etniska minoriteter.

Hakkarainen anser att Åland som är mera svenskt än någon plats i Sverige skulle kunna bli ett perfekt försöksområde för flyktingar.

Hakkarainen säger:

- Vi kan placera bögar, lesbiska och somalier där för att bo tillsammans och så får vi se vilket slags modellsamhälle det blir av det.

- Med den här lösningen skulle vi få reda på hur modellsamhället föds och utvecklas. Där kan sedan somalier skräna vad de vill från sina minareter.

Tidningen Nya Ålands Nina Fellman tycker att förslaget från Hakkarainen är riktigt bra. Tidningen skriver:

Och somalierna sen, som förmodligen är Teuvo Hakkarainens samlingsbeskrivning för inflyttade till Finland med mörk hudfärg och/eller en religionstillhörighet annan än lutheransk likgiltighet.

Somalia är ett av världens fattigaste länder. Det ligger på Afrikas horn, där svälten nu härjar. Spädbarnsdödligheten ligger på 12 procent, medellivslängden på 48 år och över 60 procent av den vuxna befolkningen är analfabeter.

Av dessa förfärande fakta kan vi dra bara en slutsats. De somalier som tagit sig ända till fjärran Finland måste vara sällsynt modiga, envisa, intelligenta och livskraftiga. De är absolut inga passiva offer, utan människor som hade kraft nog att ta sig bort, och som har en stark drivkraft att förbättra sina liv.

Det är inte utan att tankarna går till de många nordbor som byggde Amerika, de brittiska straffångar som byggde Australien eller alla de ålänningar som under hårda tider flyttade till Sverige för att jobba, och sedan kom tillbaka när arbetsmarknaden på Åland blev bättre.

Under många år har vi på Åland ropat efter arbetskraft. Vi har kilovis med statistik och siffror på hur många inflyttare kommunerna behöver för att må bra, vi vet vilka branscher det behövs mera människor till, vi hoppas få vår gymnasialstadieutbildning i ett sådant skick att vi faktiskt utbildar för rätt behov inom näringsliv och offentlig sektor.

Bland de som kommenterat artikeln finns samma slags dumskallar som hjälper till att ta död på det svenska Sverige såväl i moderlandet som i Finland.

Hon fick (inte bara) beröm för sin ledare:

”Så skall det låta Nina F, bra ledare!”

”Bra debatt artikel, är själv invandrare som bor i Sverige, förstår inte finnar och deras ”fasa” för invandrare, dom borde snarare vara tacksamma att någon ens vill bo i deras fula land.”

Nina Fellman och Tidningen Nya Åland befinner sig i ett unikt tillstånd av total okunnighet om förfallet i Sverige. Det är tragiskt att se att det finns människor som lever i ett av Skandinaviens mest idylliska områden inte begriper vad ens en liten invandring av nämnda slag skulle kunna åstadkomma. Välkommen att besöka Rosengård några dagar. Fast du borde egentligen tvångsförvisas dit så att dig lär dig begripa vad det är för slags samhälle du vill förvandla Åland till.

Om du fick din vilja igenom skulle du ta död på Åland på ett par generationer. Ålänningar skulle inte stå ut när de ser mångkultur i praktiken och vad som händer med deras trygga by.

Det vore mera lämpligt om du Nina Fellman och Nya Åland höll käften i ett ämne ni inte tycks fatta någonting om. Om ni verkligen vill ha dit alla ”flyktingar”, så kom igen bara. Ni kan hämta folk från hela Rosengård, Rinkeby, Bergsjön och alla andra förorter som brinner. De kommer helt säkert att berika er så det står härliga till.

Vill ni inte ha dem så HÅLL KÄFTEN!

Uppdaterat 27 oktober: Nina Fällman censurerar kommentarer för att slippa kritik!

Klassiker och barnböcker censureras på löpande band

Svenska bokförlag deltar i en smygkampanj för att censurera innehållet i nyutgåvor av äldre böcker. Under flera år har vissa bokförlag, myndigheter och organisationer samarbetat för att redigera om innehållet i klassiska böcker.

Exakt när det började är lite svårt att säga men i Sverige har bokförlaget Bonniers gått i frontlinjen för att ändra titlar och innehåll i klassiska böcker. Agatha Christies bok Ten Little Niggers från 1939, världens mest sålda deckare genom tiderna, som förr hette Tio små negerpojkar i svensk översättning har fått en helt ny titel.

Revideringen av boktitlar och innehåll med anspelning på etnicitet började tidigt i USA där man tog hänsyn till att människor med afrikansk bakgrund kunde känna sig sårade. Bokens titel blev därför Ten Little Indians och Ten Little Soldiers när nya upplagor trycktes redan på 1940-talet.

När Bonnier gav ut den 2007 fick den heta ”Och så var det bara en”, samma titel den fick i de engelskspråkiga upplagorna när förläggarna ansåg att man skulle ta större hänsyn till känsliga läsare än till författarens verk. Revideringen av Agatha Christies bok ansågs vara nödvändig, trots att den förändrade bokens karaktär helt och hållet.

På senare tid har flera stora författare fått innehållet i sina verk korrigerade av det politiskt korrekta samhället. Alla ord som sätter etniska minoriteter i ett fiktivt sammanhang ska ändras eller tas bort. I en nyutgåva av Mark Twains klassiker Huckleberry Finn har orden ”injun” och ”nigger” ersatts med ”indian” och ”slav”. Reaktionerna mot ändringarna har varit starka, inte minst därför att bokens ton är antirasistisk och Mark Twain själv var starkt samhällskritisk. Att ändra i en stor författares verk på det sättet var inte bara ett tekniskt ingrepp utan att hela temat och tanken bakom verket blir förändrat. Läsupplevelsen blir inte densamma när många av författarens ord försvinner. En inflytelserik lärare i Virginia i USA sade 1982 att boken var ”det mest groteska exemplet på rasism som han någonsin hade sett”. Boken ”rasism” bestod enligt läraren i att ordet ”nigger” nämndes i ett skönlitterärt sammanhang som speglade slaveriets USA.

Även den storsäljande brittiska författarinnan Enid Blyton har varit föremål för de korrektas pekpinnar. Hennes böcker av redigerats om för att de anses vara ”rasistiska” eller ”sexistiska”. Flera kampanjer har riktats både mot böckerna och mot butiker som säljer dockor eller annan rekvisita som föreställer figurerna i hennes böcker. Golliwogs-dockan som föreställer en färgad karaktär i vissa av Blytons böcker är under attack från myndigheterna i Storbritannien. Chefen för ”Diskrimineringsombudsmannen” (Race Equality Council) i Dorset vill förbjuda försäljningen helt och hållet. När hennes Femböcker översattes till svenska byttes exempelvis ”illaluktande zigenare” ut till ”tältande tyskar”.

Myndigheterna i vår rabiat politiskt korrekta samtid går nu bärsärkagång för att få bort varenda ”n-nord”, ”j-ord”, ”r-ord” och alla andra obekväma ord som kan föra tankarna till att det finns olika folkgrupper och att dessa folkgrupper kanske till och med är olika. Det är alltså inte bara glassar, kakor och chokladbitar de vill förbjuda. De vill ändra på innehållet i många av våra främsta litterära verk.

Barnboken Little Black Sambo av Helene Bannerman, Little Blue and Little Yellow av Leo Lionni, The Chronicles of Narnia av C. S. Lewis, The Three Gollowogs av Enid Blyton, The Story of Babar: the Little Elephant av Jean de Brunhoff, Doctor Dolittle av Hugh Lofting, Little House on the Praire av Laura Wilder är böcker som många skulle vilja förbjuda helt och hållet.

I Belgien och även i Sverige finns det föreningar av afrikaner som vill förbjuda Tintin i Kongo. De tror att den är rasistisk bara för att den innehåller tecknade bilder på svarta människor.

Svenska barnboksinstitutet har plockat fram förstoringsglaset och den stora svarta pennan. Nu sitter de under starka lampor och lusläser varenda rad i varenda misstänkt bok de kan komma över. Kanske hittar de ett n-ord här och ett t-ord där, eller rent av andra farliga ord som måste suddas bort ur sitt sammanhang och ersättas av något annat.

Exakt vad barnboksinstitutet hittar på är det kanske bara de själva som vet. Någon öppen redovisning av deras censurarbete känner vi inte till och om det finns en sådan gör de väl allt för att tona ned betydelsen av det.

Vi noterar i alla fall att de systematiskt tar bort ordet neger från alla böcker man kan hitta ordet i. Sammanhanget spelar ingen roll, ordet neger ska bort. Helt nyligen fick vi kännedom om att Einar Nermans bok ”Gubbar med rim” från 1931 kommit i en nyutgåva. När institutet skulle förklara sig för P1:s Kulturnytt så framgick inte vad som hade ändrats. De vågade inte säga ordet eller orden som tagits bort, istället hette det att ”Vi har ändra en mening, tagit bort en bild…” osv. Att det återigen var ordet neger som tagits bort ville man tona ned för att ens slippa säga ordet. De politiska korrekta får frossa bara av att tänka på hur hemskt det skulle vara att råka säga det inkorrekta ordet. Så Nermans fantastiska antologi har liksom rivits sönder en aning. Innehållet har saboterats.

I början av året stoppades utgivningen av klassikern Ture Sventon i Paris. Bokförlaget Rabén & Sjögren hade upptäckt att ordet ”neger” finns med i boken och det kunde förläggaren inte på något sätt tolerera. De vill ändra ordet till ”färgad” eller ”svart”, men den fond som förvaltar Ture Sventon-böckerna godkände inte en sådan ändring. De ansåg att ordet neger hade sin plats i boken och var en del av ett kulturarv. Rabén & Sjögren valde då att inte ge ut boken alls eftersom ordet var så ”känsligt”.

Den allra första och kanske enda offentliga ”debatten” om censur i böcker var när tidningen Expressen 2004 ojade sig över innehållet i böckerna om Pippi Långstrump. I Pippi går till sjöss säger Pippi: ”Negerprinsessa, tänk bara! Jag ska ha en egen neger som blankar mej med skokräm över hela kroppen, så att jag blir lika svart som dom andra negerbarna.” Hemskt! Fy! Rasism! Två år senare ryckte DN in och meddelade att Pippis pappa inte längre fick var negerkung i norska barnradioprogram. Sedan gick drevet och rader av olämpliga böcker och sånger drogs fram som exempel på vad som borde förbjudas, redigeras om eller ”förses med förklarande förord”.

Ja även Pelle Svanslös fick sig en ordentlig skrapa eftersom ordet neger fanns där. Figuren Murre säger ”Negrer kan man inte umgås med”. Trots att katten Pelle säger emot Murre så omarbetas upplagan redan 1971 på inrådan av Svenska barnboksinstitutet. Då ska man veta att institutet är en statlig stiftelse som finansieras av Utbildningsdepartementet.

Bakom revideringen av innehållet i våra klassiker och barnböcker ser vi samma politiska krafter som vill öka massinvandringen och förbjuda alla debatter som leder till att invandringskritiker kan yttra sig offentligt.

Länk: Alternativt bokförlag som ger ut inkorrekta böcker

Richard Spencer intervjuar Ramzpaul

James Edwards intervjuar Pat Buchanan

Nigel Farage intervjuas av Russia Today

Bloggtoppen hackad

Bloggtoppen.se har hackats och enligt pressen har mängder med lösenord till journalisters och politikers mail kommit ut. Strax innan bloggtoppen togs ned noterade vi att just den här bloggen låg på fjärde plats i avdelningen för politiska bloggar.

Nu säger bloggtoppens redaktion att de kanske lägger ned sajten helt. Den har annars fyllt en funktion för många som kunnat hitta sin favoritblogg den vägen.

Expos bloddrypande historia

Tidningen Expo är ett projekt som skapats av den militanta extremvänstern. Syftet var naturligtvis strikt politiskt, man ville med hjälp av tidningen hindra ”högern” att nå politiska framgångar. ”Högern” var i Expos fall synonym med invandringskritiker och de blev kallade ”högerextremister” och ”rasister” för att de ville begränsa invandringen.

Skapare och tidig medarbetare av Expo var trotskisten Stieg Larsson, numera känd som författare till Millenniumtrilogin, tre undermåliga böcker som tryckts upp i massupplagor av bokförlag som sympatiserar med Stieg Larssons politiska inriktning. När böckerna blev film sade skådespelaren Ola Rapace vad han tyckte om böckernas innehåll och om filmerna.

– Jag tycker att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.

Men att det ”gick hem”, att försäljningen blev en sådan framgång berodde uteslutande på hur det politiska etablissemanget i Sverige ser ut och vilka sammanlagda möjligheter de har att marknadsföra skräp för att gynna den politiska vänstern. Böckerna gavs ut av Norstedts Förlag vars chef tycker att massinvandring är jättebra.

Trotskisten Stieg Larsson ville inte bara förhindra invandringskritiker från att nå politiska framgångar, den rörelse han tillhörde använder sig ofta av odemokratiska metoder när de försöker hindra exempelvis Sverigedemokrater från att demonstrera.

En annan tidig medarbetare på Expo var den från Korea adopterade Tobias Hübinette. Hans hat mot ”den vita rasen” var patologiskt. I nummer 1 (1996) av tidningen Creol skrev Hübinette:

- Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den Vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade, och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Den som tror att uttalandet väckte några negativa reaktioner inom etablissemanget tror helt fel. Istället upphöjdes denne Hübinette på en piedestal och fick medverka i radio och TV och gav tillsammans med journalisten Bosse Schön ut en bok där man listade namnen på alla svenskar som troddes ha sympatiserat med nazismen under andra världskriget. Det vara bara det att dessa ”nazist-sympatisörer” inte alltid var sympatisörer med nazismen utan många var medlemmar i föreningar som hade andra slags kontakter med Tyskland är politiska. Dessutom fanns där personer som hade ändrat åsikt till nationalsocialismen redan när kriget inleddes. Bosse Schön är knuten till Norstedts Förlag.

På Norstedts finns Eva Gedin. Hon är dotter till Per Gedin som föddes i Berlin och lämnade Tyskland där han med sin judiska bakgrund inte kände sig bekväm. I Sverige fick han anställning hos Bonnier där han innehade olika chefsjobb fram till 1987 när han startade det egna förlaget Gedins. Under 1967-1974 var han styrelsemedlem i Svenska pennklubben och under åren 1990-1993 var han ordförande för Svenska Bokförläggarföreningen. Familjen Gedin har täta kontakter med förläggarvärldens viktigaste makthavare och i stort sett hela den eliten har en stark vänsterprofil och är uttalade ”antirasister” vilket numera är ett kodord för att de vill hindra invandringskritiker från att kunna yttra sig.

Eva Gedin är Förlagschef på Nordstedts och hon var en av de ansvariga bakom utgivningen av Stieg Larssons böcker. En tidigare förlagschef var Svante Weyler som sedan 2007 driver ett eget förlag där boken Cannabusiness, av Johan Anderberg saluförs. Författaren vill förminska betydelsen av cannabismissbruk och ger i sin bok indirekt stöd till Georg Soros’ kampanj för legalisering av cannabis inför en folkomröstning i Kalifornien förra året. Knarkliberalerna förlorade dock omröstningen trots det stora ekonomiska stödet från Soros.

När Eva Gedin ska berätta om Stieg Larsson för eftervärlden framställs han som en ”expert” på ”nynazistiska rörelser” fastän han bara var en fanatisk propagandist. Det var Stieg Larssons politiska åsikter som gjorde att Norstedts gav ut hans böcker. De gav sedan i uppdrag åt likasinnade förläggare ute i världen att översätta och ge ut hans böcker. De har nu sålts i över 60 miljoner exemplar och med tanke på innehållet är det en framgång för de antirasistiska bokförlagen, som dessutom tjänat stora belopp på böckerna.

Gladast av alla är kanske Expo som också får en stor del av vinsten. Mer pengar hjälper dem att fortsätta bekämpa alla som vill höja sina röster mot massinvandring. Trots att Expo har en egen historia av nära samarbete med våldsvänstern och trots att deras egna medarbetare uttalat att de vill se hela den vita rasen gå under så försöker de framställa sig själva som goda och rumsrena. De är varken goda eller rumsrena, de är mera att betrakta som en politisk avart som borde befinna sig djupt nere i någon kloak där de egentligen hör hemma.

Ansvarig utgivare för Expo är Robert Aschberg, som i sin ungdom var maoist. Om han var maoist för att Mao var så bra på att döda många miljoner egna landsmän med ”fel” åsikter eller om han bara var dum i huvudet och helt ovetande om alla massmord i Kina har vi aldrig fått veta. Däremot vet vi att han själv är snar att döma människor som har eller har haft politiska åsikter som han inte delar.

Expo har alltid ”ansikten utåt”-personer som ska se så oskyldiga ut att ingen kan tro att de ”vill utrota den vita rasen”. Ett av dessa ansikten är Daniel Poohl. År 2008 intervjuades han av sverigedemokraten Erik Almqvist och här följer några av frågorna och svaren.

Almqvist: Hej Daniel, det är Erik Almqvist här från SD-Kuriren.

Poohl: Hej.

Almqvist: Har du tid att avvara några minuter och svara på några frågor?

Poohl: Javisst.

Almqvist: På er hemsida under rubriken ”Kulturtips!” skriver ni att Expo ”gillar” och rekommenderar flera vänsterextrema tidningar och partiorgan som till exempel den Internationella marxistiska tendensens tidning ”Socialisten”, där man förespråkar ”klasskrig” och hyllar den kommunistiska revolutionen i Ryssland, som krävde miljontals människoliv. Var är det som Expo gillar med Socialisten?

Poohl: Jag anser att den är värd att läsa. Den har en bra kultursida.

Almqvist: Ni rekommenderar också tidningen ”Röda rummet” som är partiorgan för den trotskistiska rörelsen: Socialistiska partiet, vilket under lång tid stått under bevakning av Säpo och som under större delen av sin existens har förespråkat väpnad revolution och hyllat den kommunistiska revolutionen i Ryssland. Vad är det som Expo gillar med Röda rummet?

Poohl: Tidningen har en bra diskussion om hur högerextrema grupper kan växa.

Almqvist: Ni rekommenderar även tidningen Arbetaren som ges ut av den syndikalistiska rörelsen som har ett nära samarbete med AFA och andra militanta vänsterorganisationer, som står bakom våldet mot bla sverigedemokraterna och vars ungdomsrörelse klassas som ett hot mot rikets inre säkerhet av SÄPO.

Poohl: Jag gillar inte Arbetaren mer än Råd & Rön, men jag tycker den har en bra kultursida.

Poohls undanglidande svar och Expos täta kontakter med våldsvänstern är inget nytt. Redan från starten har de haft indirekt och direkt samarbete på olika nivåer med de vänsterextrema grupperna och deras egna medarbetare har ofta vänsterbakgrund, något som de ofta försöker dölja eller förringa.

Häromdagen publicerade de en artikel av sin norske medarbetare Tor Bach. Han har varit medlem i det norska kommunistpartiet AKP, som hyllat våldsregimerna i Kambodja och Kina. Han var också nära vän med Stieg Larsson.

Exakt hur nära samarbetet mellan Expo och Bach är vet vi inte, men det finns skäl att anta att kontakterna varit långvariga och täta. Den 28 april 2003 skrev Bach en artikel i Expo om norska nazister som begått bankrån. Den 23 oktober 2011 skrev han en artikel om Anders Breivik och ”norsk högerextremism”. Tor Bach försöker lägga den moraliska skulden för Breiviks massmord på helt oskyldiga bloggare. Den islamkritiske Fjordman är den som råkat mest illa ut när vänsterextremisterna i Norge drivit honom från hus och hem. De har bedrivit en vidrig klappjakt som är skrämmande och knappt har sin like ens i Sverige trots alla hot och överfall mot invandringskritiker här. Fjordman framställs som den som gav Breivik impulsen att mörda socialdemokratiska ungdomar på ett sommarläger och spränga en bomb utanför regeringskansliet i Oslo.

Tor Bach hetsar hysteriskt mot Fjordman:

- Fjordman var den norska bloggaren som uppmanade västvärldens människor att beväpna sig. Breivik var trollkralens lärjunge som följde uppmaningen.

Men Bach ljuger. Fjordman har aldrig någonsin uppmuntrat eller uppmanat någon att mörda människor. Han har snarare varnat för ökade konflikter när massinvandringen fortsätter och vi islamiseras allt mer.

Men vad är denne Bach för slags figur förutom att han är medarbetare på Expo och har varit medlem i kommunistpartiet. Är han en ”god” människa? Nej, han är snarare en ”ond” människa om det nu finns sådana. Han har varit medarbetare på Expos norska motsvarighet Monitor och har försvarat våld mot politiska motståndare.

Vi citerar från Solgurus blogg:

Under sin tid i AKP skrev Bach en artikel i partiorganet, Røde Fane, med titeln ”Ska vi prygla nassesvinen?” där han propagerade för användandet av våld mot politiska motståndare, försvarade Norges motsvarighet till AFA och varnade för en splittring av den antirasistiska rörelsen i en våldsanvändande och en icke-våldsanvändande del:

“Vi er nødt til å innse at voldsbruk kan være riktig. (…) Det jeg imidlertid tror er farlig, er å få en debatt mellom de “snille” som er mot vold og for massemobilisering og de “slemme” som bare vil slå. Det er ikke der skillelinjene står i praksis. Jeg tror at en sånn debatt bare vil føre til overkjøring av verdifulle aktivister og til å bryte ned en antirasistisk front som hittil har vist seg slagkraftig.”

Våld är riktigt att använda säger Expo-medarbetaren Tor Bach. Så när man skrapar lite på ytan på Expos fasad döljer sig individer med skrämmande åsikter. Och dessa figurer är helt och fullt accepterade av det politiska etablissemanget i Sverige, medan en försiktig invandringskritiker inte kan göra sin röst hörd utan att tvingas höra att han eller hon är rasist eller nazist och rentav borde pryglas. Bakom det politiska etablissemanget finns vissa medier och vissa bokförlag som också vill att den ”vita rasen ska gå under”.

Det finns många som anser att bakom Expos fasad finns också andra arbetsmetoder än de redan kända. Sajten nordisk.nu sägs (av sajtens egna företrädare) ha hackats av Expo så att de kommit över kontouppgifter och kunnat kontrollera vissa anonyma kontohavarens riktiga identitet. Just idag är en ny hacker-härva på gång där någon har hackat William Petzälls twitterkonto och tillskansat sig lösenord för bloggar på Bloggtoppen och tagit sig in på tidningen Expressens mejlkonton för att hitta trådar mellan SD, Politiskt inkorrekt och den nya sajten Avpixlat. Spekulationerna om att några närstående Expo använder sådana olagliga metoder är redan i full gång.

I samband med hacker-attacken fick Robert Aschberg för sig att Jimmie Åkesson kunde ligga bakom den. Aschberg i P1 den 2 oktober 2011: ”Då har Jimmie Åkesson en lödkolv i arslet”.

Robert Aschberg är den som har huvudansvaret för Expos utveckling och han styr stiftelsen genom sin egen auktoritet och sitt breda nätverk inom hela mediebranschen. Han anställer redaktörer som när de skolats in slussas vidare in i maktapparaten. Den Richard Slätt som skrev en artikel tillsammans med Tor Back 2003 blev chefredaktör för Expo efter Stieg Larssons död 2004. Idag arbetar han på TV3:s ”Insider” där han ägnar sig åt hemligt researcharbete.

Under slutet av år 2011 inledde Expo ett tydligare samarbete med den norska organisationen Vepsen. Ordförande för Vepsen heter Henrik Lunde och är sociolog. Han har samarbetat med Expo länge för att kartlägga människor med fel åsikter. Resultatet av denna kartläggning hamnar ofta i händerna på militanta våldsverkare som svenska AFA och norska Blitz. Henrik Lunde försvarar inte bara dessa våldgrupper utan försvarar också ett samarbete med dem. I artikeln ”Verdige antirasister” publicerad på Antirasistisk Centers hemsida anser Lunde att våld är en självklar del av det antirasistiska arbetet. Han skriver:

”Militante antirasisters aksjoner har spilt en vesentlig rolle i arbeidet mot høyreekstremisme i Norge. Man kan like det eller ikke, men nynazister i Oslo blir møtt med håndfast motstand fra bl.a. Blitz/AFA.”

Henrik Lunde skriver också:

”I antirasismens lune favn finner vi alt fra rollespill til slagsmål; fra løpesedler til TV-debatter. En dynamisk, mangfoldig og bred antirasistisk bevegelse har vært det beste bolverk mot organiserte rasisters mulighet til å vokse seg sterke. Det har vært og skal være plass til alle – nye som gamle. Mangfoldet er ingen trussel, men en styrke.”

”Slagsmål” och våld ska vara en del av antirasisternas verksamhet och Expo rättar in sig i ledet under Lundes försvar för våld. Expos försvar av våld och samarbete med militanta extremister är inget nytt. Problemet är att Expos svenska samarbetspartners både direkt och indirekt stöder såväl våld som dem som försvarar våld. Varje gång Expo skriver en artikel riktad mot våldsnazisterna ska man komma ihåg att de inte är bättre själva.

Expo-medarbetaren Johannes Jakobsson har fått en tjänst som redaktör på TV3:s Efterlyst. I programmet efterlyser man ofta brottslingar med hjälp av signalement. Det är ofta grova brottslingar som begått mord, överfall, rån eller grov misshandel man efterlyser. Förutom att gärningsmännen kan ha afrikanskt, asiatiskt eller sydamerikanskt utseende kan de också har nordiskt eller svenskt utseende. Men redaktör Jakobsson twittrade nyligen om sin okunnighet och frågade ”Kan någon förklara vad polisen menar när de säger ”svenskt utseende” som signalement på gärningsman?” Det tycks vara viktigare för denne Expo-medarbetare att försöka förstå vad svenskt utseende är, något som varenda normal svensk kan avgöra, än att hjälpa till att ge bra signalement för att kunna gripa grova brottslingar. Det kan bara betyda att Aschbergs lärjungar har hjärntvättats så länge att de inte kan avgöra just någonting. Varför de ens får jobb på Efterlyst kan tyckas vara gåta, om man inte förstår att Aschbergs lärjungar har i uppdrag att hjälpa till att ta död på den svenska nationella identiteten.

Läs mer om Expo på Expo Exponerat, en sida som avslöjar vilka som ligger bakom Expo och vad de arbetar med egentligen.

Källor: Solguru, Eva Gedin

26 % av befolkningen i Sverige har invandrarbakgrund

1963 var Sverige det mest välmående landet i Europa. Två år senare kunde statsminister Tage Erlander stolt konstatera:

- Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.

Sverige var en idyll som många i vår omvärld såg upp till. Svenskarna själva tog det goda Sverige för givet och litade på att politikerna skulle förvalta nationens goda arv till gagn gör kommande generationer.

På 1960-talet var befolkningen i Sverige näst intill 100 % svensk, de fåtaliga invandrare som fanns här hade kommit från grannländer och hade ingen negativ inverkan på Sverige eller på framtidstron.

Men efter ett paradigmskifte i den svenska politiken och en begynnande internationaliseringsprocess övergavs många nationella värden. En ökad invandring vara bara en del av den processen.

I boken Exit Folkhemssverige lär vi oss att Sverige började överge nationella hänsyn inom politik och ekonomi och sneglade alltmer på USA. Politikerna och affärsmännen i Sverige lät sig imponeras av det stora landet i väster, som hade en helt annan historia, och tog efter deras sätt att argumentera i samhällsdebatten.

De amerikanska rasproblemen som fick Tage Erlander att se på det egna landet som rena bullerbyn jämfört med USA kom alltmer i fokus här hemma. Men inte som varnande exempel. Sverige började bedriva en politik som gick ut på att vara ”världssamvete”. Sverige vill under Palme visa ”solidaritet i praktiken” och denna solidaritet gick ut på att fylla upp Sverige med politiska flyktingar från när och fjärran. Palmes tid började upplåta vårt territorium och vår välfärd till ”flyktingar”, exempelvis amerikanska desertörer från kriget i Vietnam, greker som flydde militärjuntan 1967 och chilenare som flydde när socialistledaren Allende kört landets ekonomi i botten och störtades av generalen Augusto Pinochet i en militärkupp i Chile den 11 september 1973. Varför skulle avlägsna Sverige ta emot amerikanska desertörer och vänsteraktivister från Grekland och Chile?

Efter andra världskriget tog Sverige emot 45 000 flyktingar från koncentrationsläger i Europa. Varför? Kriget var ju över och de hade lika gärna kunnat bo kvar i Tyskland eller Polen.

År 1949 togs kravet för visum bort för italienare, 1952 togs det bort för greker, 1955 för portugiser, 1959 för spanjorer och 1964 för jugoslaver. Medan Tage Erlander framhöll lyckan av att bo i ett homogent land fanns det krafter i Sverige som arbetade i det tysta med att börja slå sönder den homogeniteten. Den svenska industrin såg till att regeringen slöt arbetskraftsavtal med Jugoslavien 1966 och med Turkiet 1967. Bakom ryggen på svenska folket öppnades landet för invandrare från hela världen.

Förutom att vi tog emot flyktingar från Tjeckoslovakien och Ungern tog vi mellan åren emot 2 500 judar från Polen. Även detta utan något som helst mandat från svenska folket. När massinvandringsvågen tog fart i början av 1970-talet för att sedan accelerera skedde även det helt utan mandat från folket och i strid mot vad de flesta svenskar ansåg vara bra för landet.

Vi fick sedan iranier, irakier, araber, kineser, sydamerikaner, indier, pakistanier och snart hade vi världens alla nationer representerade i vårt land.

Idag står vi här och konstaterar att 26 procent av befolkningen i vårt land har rötter i andra länder. Även om det i den siffran ingår många invandrare som på grund av sin etnicitet och goda bakgrund har kunnat bli en del av det svenska Sverige så kvarstår det faktum att siffran inte bara är oroande hög, andelen svenskar fortsätter att minska på grund av invandringens fortsatt stora omfattning och invandrarnas höga födelsetal.

Redan 1994 varnade docenten Ingrid Björkman för hur framtiden skulle kunna te sig. Hon skrev:

- Om invandringen får fortgå som den gjort de senaste tio åren kommer svenskarna vara en minoritet i Sverige år 2056.

Hon lade sedan till att även om invandringen stoppas helt blir vi ändå en minoritet – fast lite senare – eftersom invandrarnas högre födelsetal ändrar den demografiska balansen helt.

I mars 2009 sade den danske journalisten Lars Hedegaard:

- Jag anser att den bästa förutsägelsen är att Sverige kommer att få muslimsk majoritet 2049, så vi vet vart det landet är på väg.

Att Sverige över huvud taget tar emot muslimer är väl det yttersta beviset på den dårskap som präglar politiken idag.

Några enstaka röster ute i folkdjupet ropar och varnar, men svenska medier och politiker lyssnar inte på sådant. Istället driver de utvecklingen åt ett annat höll och vill öka invandringen ytterligare. Den nye centerledaren kan tänka sig 40 miljoner invandrare och alla andra politiker i riksdagen med undantag av SD vill fortsätta eller öka invandringen ytterligare. De vill fortsätta med invandring tills de sista svenskarna har dött ut. Det är en sjuk politik de representerar och de får stå oemotsagda nästan överallt.

En som tittat på utvecklingen är bloggen Affes statistikblogg där det går att hitta mängder av fakta som inte finns i den offentliga debatten. Häromdagen fick vi svart på vitt hur det ser ut just nu. Och det ser skrämmande ut. 26 procent av befolkningen har invandrarbakgrund och invandringen av människor med annan etnicitet ökar snabbt. Antalet människor med invandrarbakgrund blir varje år fler än svenskarna.

Här är de senaste siffrorna från Affe:

När man delar upp ”utländsk bakgrund” på det här viset uppkommer det en del problem. Med stor sannolikhet är det en viss skillnad på fertiliteten mellan de med nordisk bakgrund och vissa andra i storlek ganska betydande utomnordiska grupper. Förmodligen är därför den gula stapeln något underskattad och ska vara lite större på bekostnad av den ljusblå nordiska.

 

Affes blogg är mycket välbesökt – en av de mest besökta politiska bloggarna i landet – och de flesta invandringskritiska bloggar länkar till hans sida och många har tacksamt återgivit innehållet i hans undersökningar.

Nu har tiden kommit för att också dra slutsatser och komma med förslag på åtgärder för att rädda det här landet från de problem som nästa generation svenskar kommer att få brottas med. De kommer att mördas, våldtas, rånas, misshandlas och råka mer illa ut än någon generation tidigare. De kommer också att tvingas leva i eller nära getton i otrygga miljöer där de inte längre kan hävda sin nationella identitet. Som folkgrupp finns svenskarna inte längre utan det heter ”vi som bor i Sverige”, inte vi svenskar som det alltid hette förr. Vår kollektiva identitet som ett folk är på väg att utraderas. Vi håller på att försvinna.

Den som tror att vi kan lösa Sveriges problem genom att minska invandringen har inte förstått allvaret i situationen. Vi behöver en radikalt ny politik inom en rad områden, inte minst när det gäller familjepolitiken för att kunna öka den svenska nativiteten. Vi behöver också på ett aktivt och tydligt sätt arbeta för återvandring av stora grupper invandrare. Det är inte meningen att de 600 000 muslimer som bor i Sverige ska få bo här i evighet. Tillsätt en utredning och kom med förslag hur vi på ett humant sätt kan återflytta dem till sina hemländer!

Hela den invandringspolitiska debatten bland invandringskritiker bör också bli skarpare och bredare med större fokus på återflyttningsfrågorna.

Källor:

Affes statistikblogg

Exit Folkhemssverige

Vi har hört det till leda

”Rashygien på Aftonbladet”

”På Jan Helins redaktion gillar man som bekant olika. Frågan är bara vad det är för olikhet man talar om. Det kan i varje fall knappast vara etnisk mångfald. Läser man förteckningen över redaktionsmedarbetare och tittar på deras bylinebilder framstår Aftonbladets rekryteringsurval snarare som något som skulle göra svenska nynazister och rashygienister lyriska.

“Mr Olika” själv bor dessutom i det närmast kliniskt vita rasrena villaområdet Äppelviken - själva sinnebilden av en nationalistisk folkhemspastoral, så nära en Karl Larsson-akvarell man kan komma i huvudstaden. Sanningen är att knappast någon svensk journalist som säger sig hylla det nya mångkulturella Sverige själv bor eller arbetar i denna enligt dem så berikande etniska smältdegel. Det handlar i stället om tomma fraser och läpparnas bekännelse från personer som själva köpt sig fria från att delta i massinvandringsexperimentet.

Det handlar om att hycklande peka finger mot och säga fy till de svenskar som av socioekonomiska orsaker inte kunnat skaffa sig en bostadsrätt på Södermalm i Stockholm eller en Bullerbyvilla i Äppelviken, svenskar som dagligen lever med konsekvenserna av de öppna gränsernas migrationspolitik och som i allt större antal börjat uttrycka sitt missnöje. Aftonbladet är inte unika i media-Sverige, man är bara lite värre än de andra – sämst i klassen på mångfald och olikhet i praktiken men bäst i klassen på att bräka om det på sina tidningssidor.”

Se mer på Avpixlat

Solguru: Högerns meningslösa käbbel

”Alla de olika grupper av människor som ingår i den svenska högern har egentligen mycket lite gemensamt. Undantaget vanan att bråka inom familjen. Det är dags att sluta upp med det.

Även om vi har en ”högerregering” i Sverige, och ”högern går framåt i Europa”, är högern i kulturell och ideologisk mening fortfarande exceptionellt svag. Substitutet för den ursprungligen marxistiska välfärdsstaten har blivit en annan form av historiematerialism – en något mer liberal sådan – och ytterst verkar Reinfeld i likhet med de flesta andra europeiska ledare mest pyssla med pragmatisk administration av landet, och hantering av kriser som utgår från helt andra maktcentra än de politiska. Kulturen – och de ideologiska frågorna – har överlämnats till andra aktörer. Där handlar det, globalt sett, om en expansiv, interventionistisk nyimperialism med starka inslag av vänsterradikalt, jakobinskt idégods.

Läget i korthet, alltså
Både nationellt och internationellt sätts dagordningen utifrån en idé om mänskliga rättigheter liktydiga med en allt snävare formulerad demokrati, en expanderande konsumtionskapitalism och ett globalt, statslöst ”världssamfund” med inslag av övervakningssamhälle, ämnat att administreras av en förhoppningsvis välvillig oligarki av finanstroll och humanitära experter av olika slag. Något faktiskt inflytande över det egna livet elimineras givetvis fullständigt i en sådan samhällsmodell, eftersom förutsättningen för att kunna utöva makt är att man tillåts ingå i gemenskaper som kan hävda ens helhetsintressen på lång sikt (vilket Facebookgrupper, enfrågeföreningar och till och med politiska partier är notoriskt oförmögna att göra, i motsats till stater, kyrkor och folkgrupper).

De många olika grupper som på ett eller annat sätt betraktar sig som höger i lite mer djupgående mening anför regelbundet kritik mot olika delar av den elefant i vardagsrummet som utgörs av denna i många stycken eländiga utveckling. Dessvärre anfräts de också av problemet att vara mer eller mindre pariaförklarade, och har visat sig vara notoriskt oförmögna att hantera detta på ett vettigt sätt. Låt mig skissa upp en kort lista över vilka olika inriktningar man kan urskilja inom den europeiska, och i synnerhet svenska, högern idag (utöver den statsbärande, som i allt väsentligt som sagt mer blivit en liberal socialdemokrati).”

Läs fortsättningen och hela artikeln här.

Fria Tider: God människa? Du är inte ensam

Fria Tider har publicerat en längre betraktelse över den mänskliga karaktären.

”När vi en natt har korsat en mörk gata är det inte normalt att jubla över att ingen rånade eller slog ihjäl oss. Hur än livet idag levs i våra rotlösa, utseende-, sex- och penningfixerade, multikriminella ”storstadsdjungler” är en sak för sig. Det normala för en människa är inte att behöva vara rädd för andra människor. Att leva på en plats (oavsett storlek på staden) där man kan räkna med att ens nästa är hänsynsfull, tillmötesgående, glad, vänlig och hederlig höjer vår upplevda livskvalité betydligt. Detta är också det naturliga sättet att leva. Det normala är att göra sitt till för att medmänniskorna skall trivas lika bra som man själv gör, att samarbeta med dem och ha nytta av dem. Ekonomen och nobelpristagaren Thomas Shelling säger att vi är ultrasociala skapelser. I nästan alla situationer är vi hänvisade till samarbete med andra. Därför måste vi alltid ställa vårt egenintresse åt sidan för att skapa förtroende för oss själva bland våra samarbetspartners.”

Den läsvärda texten finns här i sin helhet.

David Camerons lögner om folkomröstning om EU

Nigel Farage kommenterar David Camerons svek:

Tragedin William Petzäll fortsätter

Sverigedemokraternas felbeslut att göra Petzäll till riksdagsledamot har drabbat den unge politikern hårt. Det slutade med att Petzäll uteslöts ur partiet, men vägrade att avgå som riksdagsman. Under sin tid som riksdagspolitiker har han inte kunnat avstå från missbruk av narkotiska preparat och har flera gånger varit under behandling.

Tidningen Aftonbladet meddelar nu att Petzäll har tvångsintagits på sjukhus efter att han en tid har missbrukat valium och metadon. Enligt tidningen beslutades det om tvångsvård sedan han kommit in med ambulans och farit mycket illa av sitt missbruk. Han var medvetandesänkt och vårdades på intensiven.