Han är stor, han är stark. Vi ser honom flygande i himlen med sin gula mantel fladdrande efter sig. Blond och blåögd; här för att rädda förhuden på männen – Han är Förhudsmannen!
Förhudsmannen i blå-gula färger, trots det inte en svensk skapelse. Även om utseendet och utstyrseln vittnar om annat.
Det är en minst sagt udda hjälte vi har fått som tillskott bland våra superhjältar – The Foreskin Man (”Förhudsmannen”).
Med ett emblem på bröstet föreställande det manliga könets ollon omsvept av sin förhud tar vår hjälte männens rätt till förhud i försvar.
Bland karaktärerna i hans värld hittar vi skurkar som Monster Moshel och dr. Edric Griswold. ”Moshel” är namnet på den ritsledare som används vid judisk omskärelse.
Monster Mohel (t.v.) och dr. Stympare (t.h.) med sin mänskliga skepnad i den lilla bilden.
Monster Mohel är en figur plockad från den judiska omskärelse-ritualen Brit Milah där en mohelsuppgift under denna ritual är att skära av förhuden på nyfödda pojkar.
Dr. Edric Griswold är en dr. Jekyll och mr. Hyde – liknande karaktär som kan förvandlas till ett stort monster med puckelrygg, dr. Mutilator (”dr. Stympare”).
Syns ofta med en väldigt nedblodad läkarrock med skalpellen i hand.
Rätt till en förhud
Serien är en del i kampanjen för att bilda opinion mot omskärelse.
Bakom serien är amerikanen Matthew Hess, ordförande i den ideella organisationen MGMBill.org, placerad San Diego, Kalifornien.
På organisationens hemsida står det högst upp A bill to end male genital mutilation in the U.S, vilket betyder ”En motion för att upphöra manlig könsstympning i USA”.
Organisationen vill att amerikanska kongressen ska besluta att omskärelse av Omyndiga pojkar ska klassas som manlig könsstympning.
I USA är könsstympning av kvinnor enligt lag förbjudet men det finns inget motsvarande skydd för män.
Okunskap kring omskärelse
Det finns en stor missinformation menar organisationen angående omskärelse som kan ge nyfödda pojkar men för resten av deras liv.
Omskärelse kan ge pojkar psykiska men när de växer upp och göra dem mer mottagliga för könssjukdomar när de blir sexuellt aktiva. I o.m. att ollonet saknar förhud.
En omskuren penis saknar skydd mot smuts och utan förhuden minskar känsligheten i ollonet som kan skänka mannen sexuell njutning.
Tvärtemot vad vissa läkare i USA vill påstå att en omskuren penis ollon är mer lättvättad med praktiska fördelar. Trots ingen av läkarkåren i världen kan ge exempel på fördelar med omskärelse.
Ingreppet är kosmetiskt och religiöst motiverat snarare än medicinskt.
Enligt de historiska referenser organisationen tagit del av är omskärelse historiskt sett bara ett ingrepp för att förhindra unga män ska onanera så mycket.
Ingreppet är helt Oåterkalleligt, en omskuren man kan aldrig återfå den känslighet en Icke-omskuren har i sin penis ollon. Ollonet på en omskuren penis blir helt bortdomnat.
Könstympning i världen
Omskurna män förknippas mest med judar. Men muslimer tillhör den religiösa gruppen med överlägset flest omskurna män i världen, dock är långt ifrån alla muslimer omskurna.
Förhållandet mellan grupperna motsvarar den judiska och muslimska minoriteterna i Sverige, där långt fler muslimer än judar omskärs.
Inom Judendomen återfinns den mest stränga praxisen att skära av förhuden, då den utförs när pojkarna är nyfödda.
Vilket säkert också betytt varför serien använder främst judar för att illustrera grymma könsstympare av unga pojkar. Vilket väckt anstöt i det judiska samhället.
Den judiska organisationen Anti-Defamation League (ADL), vilket kan jämföras bäst med svenska EXPO, kommenterar serien så här:
- ”Foreskin Man” med sina groteska antisemitiska bilder och teman når en ny botten och är respektlös och djupt kränkande, säger Nancy J. Appel från organisationen.
Några av argumenten i det ämne Matthed Hess framför i sin provokativa serie vill dock ADL inte kommentera eller ens beröra.
Det borttynande partiet Nationaldemokraterna (ND) har genomgått ytterligare en inre konflikt. Partiledaren tror detta är en komplott mot honom orkestrerat av EU.
I augusti startades en blogg av missnöjda nationaldemokrater med ett upprop och krav att partiledaren Marc Abramsson ska avgå.
Bland dessa var Jörgen Kromann, skribent på Nationell Idag. Thomas Andersson, verksam på partiet nätbutik Sverigebutiken. Heinz Burgmeister, officiellt senior-ansvarig i partiet.
I uppropet anklagas partiet för att vara toppstyrt med Abramsson som enväldig ledare.
Marc beskrivs ha ett stort människoförakt för partikamrater och förakt mot all opposition eller kritik mot honom.
Gruppen av missnöjda nationaldemokrater leddes av vice partiledaren Daniel Spansk, bland dem som tog initiativ för en kupp.
Kuppen var tänkt att entlediga Marc Abramsson från alla ansvarsposter i partiet, bl.a. rollen som partiledare och organisatör för partiet.
Misstaget för Spansk & c:o var en väldigt godtrogen dialog med partistyrelsen om deras intentioner på att ta över makten i Nationaldemokraterna.
Kuppen avvärjdes således enkelt av Marc som genom att inte kalla Spansk & c:o m.fl. kritiska röster till riksårsmötet, där bara lojala till partiledaren samlades.
Tanken var att Spansks gäng skulle ta upp kravet på partiledarens avgång på riksårsmötet och i en demokratisk process avsätta honom.
Svepskälet till varför oppositionen inte kallades har ursäktats med rena svepskäl. I t.ex. Daniel Spansks fall skylldes det på att medlemsavgiften var Obetalad och därför kom ingen inbjudan.
Avhopp och efterföljder
I protest har Daniel Spansk lämnat partiet och i media öppet förklarat om den sunkiga sektmiljö som finns i den nazianstrukna ”nationella rörelsen”.
Vilket väckt stor irritation i partiet.
Redaktör Vávra Suk på partitidningen NI Ogillade att talas om i sammanhang som opposition i partiet och hävdade tidningens Oberoende till partiet, de stod utanför detta ”käbbel”.
Vávra har däremot inte uttryckt något Ogillande när en av hans skribenter, Sanna Hill, låtit publicera en krönika på nazistiska terrorgruppen SMRs nättidning.
Det var ett sammanhang Nationell Idag (NI) tålde synas i.
Påhopp följer
Marc har sedan Daniel Spansks avhopp fortsatt häckla sin f.d. vice partiledare att ”svika väljarnas förtroende” och ”vara en dålig demokrat”.
Tidigare avhoppare från denna sekt har talat om Marcs ledarskap och han är känd i den lilla ”nationella rörelsen” som beredd ta till fula knep för att freda sin makt.
Daniel Spansk saknar tidigare erfarenhet från politiken och har en bakgrund inom transport. Var hans kupp för ärlig för politikens fulspel? Skillnaden mellan en idealist och idiot är hårfin.
Konspirationsteorier och sympatisörer
Oppositionen är nu frånvarande i partiet och Marc fortsätter som enväldig ledare i partiet. Även om kuppen inte gjorde Marc skakad är han inte desto mindre rädd för skuggfigurer.
På det brittiska systerpartiets British National Partys (BNP) hemsida talar han om kampanjer mot honom som kommer från högsta nivå. Möjligen EU.
Vi på redaktionen har vårt intryck av personen Daniel Spansk och han är milt sagt inte direkt material för Europol, eller för någon underrättelsetjänst, att verka som infiltratör.
Röster från sympatisörer fortsätter önska Marc Abramssons avgång och drömmer om nya ”storhetstider” likt under fd. partiledaren och tillika grundaren av partiet, Tor Paulsson.
Med tanke på att Tor var en hustrumisshandlare är kriterierna inte heller särskilt höga bland sympatisörerna för Nationaldemokraterna..
Ogenerad nazism
Sedan partiet Nationaldemokraterna startades som en utbrytare till SD, har ND gått från ett parti med mindre fetisch för nazism till att helt Ogenerat omfamna nazismen.
Tidigt hade partiet ett förband med de s.k. ”blåskjortorna”, en partiuniform som gillades starkt när de användes av bl.a. Marc under Tors ledarskap.
Veckotidningen Nationell Idag har hos både redaktionen och läsarkretsen varma sympatier för grovt kriminella nazister.
I tävlingen ”Årets fosterlandsvän” som tidningen anordnade ett halvår tidigare syntes respektabla invandringskritiker tillsammans med bankrånare och mördare i en horribel mosaik.
Läsarna nominerade sina egna fosterlandsvänner och var överlyckliga att redaktionen inte nekade kandidater från den nazistiska terrorgruppen SMR.
Reportagen från de nazistiska leden har sedan dess utökats i Nationell Idag för att stilla huvudmålgruppens begär.
Under valrörelsen 2010 försökte Marc Abramsson värva röster från medlemmar och sympatisörer i SMR.
Partiets framtid
Nationaldemokraterna ser mest troligt ut att gå en väg liknande nazistpartiet NRP, som drevs av makarna Oredsson de, bokstavligen, tar med sig ned i graven.
Under lång tid har partiet präglats av sjuklig narcissim och en fetisch för nazism där medlemmars prestige har inneburit många maktkamper för denna lilla sekt.
”Nationella rörelsen” har förlorat sitt hopp för sin demokratiska brygga till nazismen i ND och sätter tilltro till Svenskarnas Parti (SvP), fd. Nationalsocialistisk Front.
Ett parti som drivs fortfarande av samma människor som önskade blodig revolution mot demokratin och önskade hämnd på världens judar.
Om ”rörelsen” tror på några valframgångar för denna makabra hop visar de hur pass avskilda de är ifrån övriga samhället och förhoppningsvis går samma rörelse nu mot sitt slut.
Med en hand ute mot invandringskritiker kunde ND åtminstone värva några till ytan respektabla ansikten. SvP kan bara värva från de egna leden med grovt kriminella nazister.
Redaktionen inser att detta är spiken i kistan på en rörelse som varit en enda mental sjukdom för den svenska ungdomen under 20 år.
Rörelsen har inhyst allt från socialt hämmade och lätt labila människor, till fullfjättrade psykopater. Där de sistnämna inte tvekat utnyttja ungdomen för sina mörka syften.
De har under sin tid i rörelsen blivit tungt belastade med kriminalitet, människoförakt och mental sjukdom.
Så till den milda grad de aldrig kan komma tillbaka till samhället som normalt fungerande individer. Vi hoppas rörelsen värvat sin sista medlem och nu går mot sin Oundvikliga död.
Är adoptivbarn mer överkänsliga i frågor som rör etnicitet och nationalitet? Frågan bör kanske ställas mot bakgrund av att en del adoptivbarn varken anpassar sig eller respekterar den svenska majoritetskulturen. Istället hetsar vissa ibland upp sig över att det finns svenskar som har åsikter om invandringspolitiken.
För säkerhets skull ska det poängteras att det finns många adoptivbarn som inte gillar massinvandring, inte gillar systemet med internationella adoptioner och faktiskt ändå är tacksamma för att de fått en bra uppväxt i Sverige.
Tobas Hübinette
En av de första adoptivbarnen som trädde fram med tydliga åsikter i ämnet var anarkisten och Expo-medarbetaren Tobias Hübinette. Han hade under sin uppväxt kommit att börja hata ”den vita rasen” så mycket att han ville att den skulle gå under helt och hållet.
Så här skriver bloggen Svensk Media om Hübinette, som är adopterad från Korea:
Tobias Hübinette dömdes i maj 1992 för skadegörelse, sabotage och uppvigling till en månads fängelse. I oktober 1995 dömdes han på nytt – denna gång till fängelse villkorligt, samt böter. Han dömdes dessutom att betala skadestånd till ett antal personer. Brottet bestod i ofredande och förtal. Hübinette hade bl.a. i brev till olika personer anklagat dem själva eller andra för att vara rasister. Villkorligheten i den nya fängelsedomen föranleddes av att Uppsala tingsrätt gjorde en positiv prognos för Hübinette: han levde nu under välordnade förhållanden i Stockholm, var aktivt arbetssökande och hade bedyrat att han inte vidare skulle ägna sig åt förtalsverksamhet.
Ur domen: ”Han säger själv att… han mognat och utvecklats. Hübinette ser det som utspelade sig under åren i Uppsala som en avslutad period. Han är fullt förvissad om att han inte kommer att sysselsätta sig med några liknande aktiviteter i fortsättningen.”
Senare satt denne Hübinette i redaktionen för tidskriften Expo, och fortsatte samma typ av aktivitet – men i väsentligt större skala. Tobias var aktiv som anarkist och syndikalist, och inom Antifascistisk aktion (AFA) i Uppsala.
Han anser att adoptioner från Tredje världen till Väst handlar om en global postkolonial maktkontroll med paralleller till människohandel och trafficking när vita människor ”köper” icke-vita barn från till exempel Korea.
Hübinette: ”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!”
Så skrev Tobias Hübinette så sent som 1996, i tidskriften Creol.
Till detta kan fogas ett citat ur tidskriften ”Fri Information”, nr 3/97:
”…den autonoma brottsligheten i Uppsala län sjönk från 15 anmälningar till en enda mellan 1994 och 1995. Det visade sig bero på att EXPO-journalisten Tobias Hübinette flyttade från Uppsala till Stockholm.
Lena Sundström
Ett annat adoptivbarn som visserligen inte formulerat sig lika aggressivt som Hübinette, men som ändå arbetar i samma anda är journalisten Lena Sundström, övergiven av sina biologiska föräldrar i Korea och adopterad till Sverige vid sex månaders ålder.
Hela hennes liv har präglats av rotlöshet vilket har satt sina spår när hon som vuxen bedriver en till synes outtröttlig kamp mot invandringskritiker, särskilt om de är från Danmark. Som journalist på TV 4 har hon givits unika möjligheter att bedriva partisk journalistik och där har hon alltid tagit parti för de makthavare som vill tysta debatter om invandringspolitiken. Hennes hat mot Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna går inte att ta miste på, det blommar upp varje gång hon ges tillfälle att säga något i ämnet.
Patrik Lundberg
Ytterligare ett adoptivbarn som hetsat upp sig över andra människors åsikter är Patrik Lundberg, även han ”journalist” och dessutom också adopterad från Korea. Han är minst lika trasig i själen som de just nämnda och berättade häromdagen om sitt psykiska tillstånd i en krönika i Helsingborgs Dagblad. Krönikan hade rubriken ”Ni sliter själen ur mig” och innehåller sådant som man trodde att bara psykopater kunde reagera på. Artikeln är något av ett rekord i självömkan och våldsamt hat på samma gång.
Patrik beskriver hur jobbigt det är att bli kallas ”kines” en gång i veckan och tar illa vid sig av att någon tilltalar honom på ett ”främmande språk”. Kan det möjligen vara andra östasiater som tror att de funnit en landsman i Patrik? Andra påhopp som han blir utsatt för då och då är att han antas vara bra (!) på matte eller pingis. ”Ingenstans är jag fredad” skriver han.
”Förnedringen hemsöker mig i radio och tv. Att skämta om och skratta åt asiater tycks vara den enda rasism som kan gå obemärkt förbi. Det räcker att stretcha ögonen med fingrarna eller säga L i stället för R, så kiknar publiken av skratt.”
Humor är verkligen inte Patriks starka sida och det kännetecknar även Hübinette och Sundström. De är totalt humorbefriade. Om det är en koreansk egenskap att inte ha humor eller om det bara slumpar sig så att tre antirasistiska koreaner med trasiga själar saknar humor är inte så lätt att förstå. Man får helt enkelt göra sin egen tolkning.
Patrik Lundberg går upp i falsett, man kan nästan höra honom skrika ut nästa mening:
”Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla. Inte ett dugg bättre än Nogger black, glassen som gav upphov till ramaskri och fick dras tillbaka.”
Vad är det egentligen som spökar i Lundbergs hjärna? Tål han inte kineser, föraktar han kineser, eller är det just tecknade knallgula kineser han inte gillar att se på bild? Frågan som genast uppstår är om det inte vore bättre att han uppsökte sin doktor istället för att offentligt visa hur illa han mår. Problemet är ju psykologiskt, inte politiskt.
Vad skulle Lundbergs nästa drag tänkas kunna bli? Att radera ut alla gula, svarta och röda människor från alla slags förpackningar överallt. Steget till att sedan radera ut dem ur samhället är inte så långt, men det är ju inte osannolikt att han precis som Hübinette anser att det är existensen av svenskar som är problemet. Medan Hübinette vill utrota oss, vill de andra bara hata oss.
Lundbergs lynne är inte det bästa och påminner förvånansvärt mycket om den aggressivitet som Hübinette uppvisat. Lundberg vill gärna använda våld:
”Varför krossar jag inte deras näsben med mina gula knogar?”
Nu när han i sin sjuka fantasi fått misshandla någon som tecknat en kines hämtar han andan en stund men är fortfarande fylld av hat.
”Givetvis ska vi kunna skämta om allting. Men ni ska veta att ni sliter själen ur mig. Jag har slutat umgås på offentliga platser med mina asiatiska vänner. Jag har slutat gå med kamera kring halsen. Jag orkar inte bli utskrattad. Plågoandarna har besegrat mig. Man klarar inte att kämpa när ingen ser folks agerande som ett problem.”
Ingen framtid i Korea
Så vad ska han nu göra för att undkomma sitt ursprung som han tycks hata så mycket, samtidigt som han hatar alla svenskar som noterar att han inte har sina rötter i Sverie?
”Jag har färgat håret och övervägt ögonoperation. För några år sedan flyttade jag till Korea för att se om jag kunde smälta in. Det kunde jag, men jag flyttade tillbaka efter ett halvår.”
Patrik Lundberg säger att kunde smälta in bra i Korea, och det kanske hade varit bättre för honom att stanna där, men riktigt så enkelt är det ju inte. Ett problem i sammanhanget är internationella adoptioner, som uppmuntras av tvivelaktiga politiska krafter med en rent politisk agenda om att internationalisera världen, istället för att låta barnhemsbarn få bo kvar i sin egen kultur. I Sverige har dessutom många ledande vänsterliberala politiker och journalister själva adoptivbarn och vägrar att ens diskutera frågan, än mindre erkänna att adoptionssystemet är dåligt för alla parter.
Internationella adoptioner inte alls bra för Sverige
Tobias Hübinette har ju som expert på området rätt i att de som adopterar barn i praktiken rycker ut någon från sin hemkultur och det är sällan eller aldrig bra. Flera undersökningar har visat att adoptivbarn ofta mår dåligt och att många av dem har en problembild som växer med åren. Kina ”exporterar” nu barn, ofta oönskade flickor, med särskilda behov som ärftliga psykiska sjukdomar eller fysiska åkommor som gomspalt, hjärtfel, synskador och hörselskador. Ofta har barnen mer komplicerade problem än så. När Västerlandet och Sverige tar emot alla dessa problembarn så ska man också komma ihåg att det innebär en kraftigt förändring av vårt folk, inte bara etniskt utan också när det gäller olika sjukdomsbilder som tränger in i vår folkstock.
Patrik Lundbergs copycats
Hur gick det då med Patrik Lundbergs utfall mot den knallgula kinesen? Jo artikeln väckte sympati hos alla de galningar i media som hatar vita i allmänhet och svenskar i synnerhet, särskilt om de är pursvenskar som helst ser att Sverige även i framtiden ska vara ett svenskt land.
En av alla dessa knasbollar finns på Aftonbladet (var annars?), där man inte vet hur man ska ha det, ska man gilla olika eller ska man gilla lika, eller ska man bara hata alla vita. Kolumnisten Elin Grelssson hoppade genast på tåget från Korea och föll in i exakt samma hata-vita-utfall som Hübinette, Sundström och Lundberg. Hennes djupsinniga tankar om den tecknade knallgula kinesen på godispåsen ledde till följande dom:
”En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte. En icke-asiat har inget företräde kring att berätta vad som är trams eller en behövlig förändring i en normaliserad vardagsrasism. Bilden på Kinapuffarna är en symbolfråga och utgör en signal om vad som tolereras och vad som kan uppfattas som kränkande. Det räcker faktiskt med att Patrik Lundberg uppfattat den som obehaglig för att det ska vara en god sak att ta bort bilden.”
Man kan förmoda att hon till skillnad från Koreabarnen är etnisk svensk, alltså vit, och därmed borde hon då ha avsagt sig rätten att beskriva vad rasism är. Istället bryter hon genast mot sin egen viktigaste regel. Men hon gör det för att visa att hon minsann har rätt att sätta sig över andra och vara den som stryper alla andra människors – vita människors – möjligheter att ens yttra sig.
Fazer, som tillverkar godiset, fick lite klagomål från några enstaka människor av samma kvalitet som Tobias Hübinette, Lena Sundström, Patrik Lundberg och Elin Grelsson. Det svensk samhällets dödgrävares röster tog kontakt med Fazer – och vad gjorde då Fazer? Jo på bara några timmar bestämde de sig för att så snart som möjligt ändra utseendet på förpackningen. Den knallgula kinesen skulle bort och ersättas av något annat.
Kommunikationsdirektören Sofia Liljfors-Edlund från Fazer meddelade svenska medier att ”vi kommer att ändra förpackningen”.
En sällsynt samling mer eller mindre hysteriska individer långt ut på vänsterkanten kan alltså få ett stort bolag att ändra på en förpackning som inte en enda normal människa har invändningar emot.
Det säger en hel del om Fazer. Vilket ynkligt företag, som låter sig duperas av en handfull extremister som bor i Sverige.
Därför måste Fazer bojkottas
På olika internetforum var reaktionerna på Fazers fega beslut kraftiga. En överväldigande majoritet av alla som hade åsikter i ärendet ansåg att Fazer gjort bort sig ordentligt. Ger man upp sina egna produkters loggor efter en artikel som författats av en person som behöver vård då har man givit upp sin själ. Det är precis vad Fazer har gjort.
Från och med idag köper jag inte en enda produkt från Fazer hur god den än är. Aldrig mer Fazer!
