Härdsmältan Lena Sundström

Någon gång i mars 1972 hittades en övergiven baby utanför ett barnhem i Seoul i Sydkorea. I Sydkorea var man vid den här tiden ganska likgiltig inför att ta hand om övergivna barn. De exporterades istället till olika länder i väst där barnlösa par kunde ge dem den trygghet de aldrig fick i sitt hemland.

Lena hamnade i Skåne, utbildade sig till journalist och fick tidigt ett arbete på Piteå-Tidningen. År 2005 debuterade hon som författare med boken ”Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar” där hon kritiserade socialdemokraterna ur ett vänsterperspektiv. Som journalist, vänsterinriktad, adopterad och författare hade hon precis de egenskaper som uppskattas av TV-kanalerna och tidningsredaktionerna. Hon fick genast in en fot på TV4 där hon mellan 2005 och 2007 var programledare för Kalla fakta.

Efter att ha slipat sina argument under åren som medarbetare i TV kom hon år 2009 ut med boken Världens lyckligaste folk som i praktiken var ett samlat angrepp på Danmark och danskarna för att de röstat fram politiker som förespråkar en ansvarsfull invandringspolitik. Etablissemanget hade nu blivit så lyckliga över sitt fynd att de gav henne förtroendet att göra en TV-dokumentär med samma namn som boken. Lena Sundström hade nu blivit en kraft att räkna med i kampen mot ”rasismen”, alltså kampen mot Sverigedemokrater och andra invandringskritiker.

Det är ju ganska fantastiskt att man kan komma till Sverige som adopterad och sedan i vuxen ålder tacka landet genom att vilja förstöra det med massinvandring och mångkultur.

Författaren Julia Caesar kallade henne ”en omhuldad propagandist” och det är precis vad hon är. Hon är i grund och botten en totalt okunnig journalist som låter sina egna fördomar och sitt eget hat mot invandringskritiker oförblommerat slungas rakt emot varje individ som uttrycker en skepsis mot en politik som bryter ned nationalstaten. Saklighet och objektivitet vet hon inte vad det är. Ur hennes mun strömmar de mest enfaldiga åsikter och påståenden, istället för att uppträda respektfullt finner hon en obetingad lust i att i varje mening vädra sin indignation över värderingar som hon inte begriper sig på. Hon njuter av att få hata, hon blir euforisk när hon får vanära danska folket, och hon förolämpar svenska invandringskritiker med ett förnöjsamt hånleende.

Det finns många journalister i Sverige som med emfas demonstrerar sitt förakt mot Sverigevänner och andra, men hon tillhör de mest sardoniska. För Sveriges och Danmarks vidkommande hade det varit bättre om hon fått bo kvar i Seoul.

Källor: PI, DN, Aftonbladet, Aftonbladet